MENY
GAX som jag haft ögonen på i flera år och tänkt att det loppet ska jag springa! Längre fram, sen när jag är en mer erfaren ultralöpare! Inte nu, men kanske om 5 år eller så! GAX100- 161km på Skåneleden med maxtid på 32 timmar! Någon gång skulle det ske men inte ännu!
När de sedan släppte datumet för årets lopp och det visade sig att starten gick samma dag som jag skulle fylla 50 år! Ja; då gick det ju inte låta bli! Den perfekta presenten till mig själv!
Dagen D var i lördags och snacka om att jag var nervös! Detta var långt utanför min comfortzon. Jag som bara sprungit riktigt långt en enda gång tidigare och det var inomhus på en varvbana! Nu skulle vi ut i den skånska naturen och dessutom springa på natten! Navigering med GPS var ett krav och det var en av de saker som oroade mig mest! En annan sak som oroade var att det inte skulle finnas några energistationer heller men tre dropbags med egenpackad energi skulle vi får hjälp med att få utkörda.
Några veckor tidigare hade jag dock fått ett makalöst erbjudande där ett par underbara människor (som jag aldrig träffat men känt via en springgrupp på fb), Marie-Louise och Stefan, erbjöd sig att vara support åt mig och således hjälpa till med att köra runt energi, hjälpa mig med dropbags osv! Så fantastiskt! Det var ovärderligt! Jag hade inte klarat det utan dem!
Nå, dagen D! Födelsedagen började med skönsång och kaffe på sängen av Johan och barnen! Fick ett fallskärmshopp i present! Precis som jag önskat! Comfortzoner kan brytas inom olika arenor! Fick ett fint halsband och söt glasnalle också och ett löfte om spabehandling av Judith efter loppet!
Klockan 13.00 for vi till torget där starten skulle gå klockan 14.00 Jag var nervös och spänd men direkt dök ett välbekant ansikte upp! Stefan! Stefan som jag lärde känna på PRT förra året! Nu var han här som funktionär och skulle hjälpa till med arrangemanget! Jag blev genast lugn och jag fick lite tips och kloka ord att ta med på vägen!
Lite pyssel med dropbags och hämta ut nummerlapp och sen var det bara att vänta på starten! Satte mig i skuggan under ett träd bland en massa andra taggade löpare! Ultrafamiljen! Att få tillhöra den, det är trygghet ut i fingerspetsarna! Man känner sig aldrig ensam, det är aldrig svårt att finna nya vänner!
10 minuter innan start får vi tävlingsinformation och därefter tar urgulliga Sofia chansen att informera alla deltagare om att det fanns en 50 års-jubilar (jag alltså) i startfältet och så stämdes det upp till "jag må hon leva" Alltså! WOW! Vilken underbar inledning på det som komma skulle!
I starten kom jag i samspråk med Carro! Vi insåg att vi hade precis samma målsättning med loppet, dvs att överleva och att klara oss inom maxgränsen på 32 timmar. Vi hade båda exakt samma tidsplan där vi räknat ut på ett ungefär när vi borde vara vid de olika dropbagsen för att klara oss i mål utan att trilla på målsnöret!
Vi bestämde oss för att försöka hålla ihop om allt kändes bra! Vi skulle i vilket fall försöka hålla ihop genom natten för att slippa vara ensamma i mörkret! Toppen! Det kändes toppenbra! Någon att följas åt med, någon att stötta och få stöd av! Fullt samförstånd såklart om att allt kan hända under ett lopp, kanske kommer man i ofas och kanske kommer man att skiljas åt men inledningsvis var planen att hålla ihop!
Klockan blev 14.00 och vi var iväg! De första milen skulle vara lättlöpta och jag hade fått flera varningar om att många gick ut för snabbt här vilket alltid straffar sig i slutet! Det är svårt att hålla igen i början när allt rullar på men jag hade min tidsplan och var noga med att hålla den.
Jag höll koll på tempot och Carro på navigeringen! Hennes klocka hade mycket bättre navigering än min, mycket tydligare och lättare att läsa av! Km efter km av grusväg lade vi bakom oss genom skånska åkerfält och böljande natur. Allt kändes så bra! Förutom min mage! Jag har aldrig haft besvär av magen förut och det var definitivt inget jag ville ha några timmar in i ett lopp som skulle hålla på i 32!
Det kändes inte alls bra och jag visste inte om jag skulle berätta det för min nyfunna vän. Hon kanske skulle tycka det lät oerfaret och sen inte vilja springa mer med mig! Men nej, jag måste berätta! Och gissa vad! Hon känner sig också risig i kistan! Det kom att bli så väldigt många gånger under våra 30 strävsamma timmar tillsammans! Att vi tänkte och kände samma saker samtidigt! Ibland hann jag knappt forma en tanke förrän Carro började prata om precis samma sak! Och tvärtom! Störtskönt! Störtskönt var det ju dock inte med våra magar! Hur skulle detta gå!
Vid 20km stod Johan och barnen och hejade! Drack lite cola, fyllde på vattenflaskan och drog vidare! Vid ca 30km skulle vi över en trafikerad väg och där stod funktionärer för att hjälpa till med passagen! Där var Stefan igen! Så trevligt! Stefan är en hejare på munspel fick jag erfara när jag sprang över vägen under tonerna av "ja må hon leva" på munspel! Tack Stefan, jag blev rörd! Någonstans på vägen möter Marie-Louise och Stefan upp och bjuder på melon och apelsin! Så gott!
Efter 44km var det dags för första dropbagen i Magleberg. Marie-Louise och Stefan var där och tog emot med öppna armar och Carro togs om hand av sin syster.
Jag berättade problemet med min mage och vi kom överens om att jag fick fokusera mer på vanlig mat och frukt och liknande som de packat hela bilen full med och så vara försiktig med gel och energidryck som ju annars varit tänkt att vara min bas. Vilken sagolik tur att jag hade dem där! Vad skulle jag ha gjort annars? Jag åt nu varm Ravioli som jag förvarar i en mattermos, det smakade riktigt bra!
Vi plockade på oss lite varmare kläder inför natten, pannlamporna fick följa med och vi sprang vidare. Efter ett besök i skogen lugnade min mage ner sig! Tack och lov så kändes den rejält mycket bättre! Och så skulle det förbli! Men jag fick vara fortsatt restriktiv med gel och sportdryck!
Mörkret lade sig alltmer och pannlamporna tändes! Carro briljerade med sin klocknavigering och vi hittade rätt hela tiden tack vare henne!
Vi var nu många timmar in i loppet! Det kändes bra! Benen var med på notorna och de många timmarna till trots hade jag knappt ont alls i dem ännu! Ofta brukar mina ben börja protestera efter ca 6 timmars löpning! Så inte nu! Vi hade varit igång många fler timmar än så och benen protesterade knappt! Jag fick lite hybris och tänkte att jag nog var en sjusärdeles ultralöpare iaf! Detta skulle nog gå bra! Tänk om jag rent av skulle klara hela loppet utan att få ont?! Jo, jag tackar jag! Ytterligare några timmar senare insåg jag att jag nog inte skulle slippa smärtan den här gången heller! Verkligen inte!
Efter 65 km såg vi plötsligt en lampa på en rastplats! Nej det är ingen lampa, det är en ljuslykta! Där sitter Marie-Louise och Stefan och har dukat fram pizza mitt i natten! Ljuvligt! Vi äter och pratar! Vilken resa vi gör! M-L påminner om att vi ska ta vårt salt! Jag har skött min saltplan exemplariskt men Carro har slarvat! Hon får genast en näve salt i handen, varsågod och svälj! Och det gjorde hon! När M-L beordrar saltintag så lyder man!
Vi springer vidare i natten! Över Brösarpsbackar tar vi oss! Genom kohagar, genom bokskogar och över kullar. Plötsligt slocknar min pannlampa! Pang bom utan förvarning! Vad fan hände? Jag insåg att jag missat det faktum att jag hela tiden haft lampan på högsta effekt och att lampan då bara håller i 4 timmar och inte de 8 timmar jag räknat på (på mellaneffekten). Så orutinerat!! Jag hade en liten extralampa med mig men den hade verkligen inget stark ljus! Tack och lov fungerade Carros lampa som den skulle så vi fick förlita oss på den till största delen!
Mot Haväng och 80km tar vi oss och där väntar våra dropbags och där väntar M-L och Stefan! Service i toppklass! Sitt här, filt om axlarna, ät det där och drick det här! M-L kollar saltstatus och Stefan blandar sportdryck! Vilket team de är och så betydelsefullt det är för oss! Vi kommer till dukat bord och drar därifrån utan att behöva plocka i ordning efter oss! Otroligt! Stefan har dessutom ett extra batteri till sin pannlampa! Samma pannlampa som jag har! Ta det säger Stefan, du behöver det bättre! Varde ljus! Nu såg jag ordentligt igen, halleluja!
Nu är vi halvvägs och nu börjar loppet på riktigt säger de erfarna som sprungit förut! Det är inte förrän NU loppet börjar! Nå, så nu startar vi alltså loppet på riktigt! 80km avverkat, 80 km kvar!
Vi springer genom Österlen och passerar Kivik när solen går upp!
Vi tar oss upp, upp, upp till och genom Stenshuvud nationalpark! Trapporna suger musten ur benen som nu börjar göra ont på riktigt! Men ansträngningen betalar sig i form av magnifik utsikt! Hänförande!
När vi når Baskemölla och ca 100km möter M-L och Stefan upp med frukost! Vi är trötta nu och låga i energin! Det är ingenting som direkt lockar att äta men M-L är stenhård! Energi måste intas! Och det kommer att behövas! Vi har många, långa mil kvar att transportera oss och många, långa timmar!
Brantevik och Skillinge passeras i en rasande fart (nåja 🙄🤣). Vi har det jobbigt nu, Carro och jag! Dels så gör ju benen och fötterna så förbannat ont och dels så måste vi kissa hela tiden! Ungefär var 15:e minut! Båda två! Gränserna för vad som kan anses som anständiga platser att kissa på suddades sakta ut...ni skulle inte tro era öron om jag berättade...så vi lämnar det därhän! Någon vajsing i vätskebalansen hade vi sannolikt båda två (vanligtvis beror det på för lite salt men i mitt fall kan det inte ha berott på det eftersom jag verkligen följt min plan där) och det höll i sig hela vägen!
Det blev liksom ett vardagligt inslag i misären! För tänk er själva att sätta sig på huk flera hundra gånger sammanlagt på ben som bara gjorde mer ont för varje gång! För mig var det värst att sätta mig ner på huk, för Carro var det värst att resa sig upp!
Nu hade vi siktet inställt på Sandhammaren och den sista dropbagen vid 131km. Men först skulle 7km sandstrand passeras! Precis vid inledningen av stranden dök Johan och barnen upp med cola och vatten och pepp! De dök upp med jämna mellanrum, lite här och lite där under loppet! Så värdefullt! Johan peppade oss inför det som komma skulle! Sandhammarens strand! Den är inte så lång sa han, den slutar snart! Han ljög! Som han ljög för oss! Sandhammarens strand är oändlig! Den tar aldrig slut!
Nu tar det emot på riktigt! Carro och jag var helt överens om att det faktiskt inte är ett dugg roligt att springa när det gör såhär ont! Varför utsätta sig liksom? Nej, nu ska vi sluta med det här larvet! Båda två ska vi sluta med ultralöpning, vi ska bara göra färdigt den här skiten först! För i mål skulle vi! Båda två och tillsammans det var vi helt överens om! Nu hade vi påbörjat det och nu skulle vi slutföra det! För att bryta loppet? Nej nej, det var aldrig ett alternativ!
Vi gick och vi gick på Sandhammarens strand! För på Sandhammarens strand där springer man inte! Åtminstone inte när man redan har 12 mil i benen och har sprungit nästan ett helt dygn! Rätt som det är ser vi M-L och Stefan på stranden! Det måste väl ändå vara en hägring? Hur kan dom ha tagit sig dit med bilen? Nej det hade dom inte såklart! De hade inte kört dit med bilen men däremot hade de packat en väska med allehanda förnödenheter och promenerat till stranden för att stötta! Halleluja igen för jag vet inte vilket gång i ordningen!
Fy fan för sandstrand! Carro och jag var rörande överens om att sannolikt aldrig mer besöka en sandstrand! Varför finns dom ens? Vidrigt! Skorna var fulla med sand och strumporna också! Som om detta inte vore nog så började det regna där och då! Och nu tänker ni som känner mig sen förut att det var ju perfekt för Ingela älskar ju att springa i regn! Det gör jag ju förvisso! Men inte på en blåsig sandstrand, med trasiga ben och en energinivå som börjar närma sig botten! Nej fy fan vad allt var bedrövligt! Jag kan inte ens komma ihåg hur det var när stranden äntligen tog slut och vi var framme vid den sista dropbagen. Det regnade, vi var trötta och kalla och så jävla less på skiten så jag vet inte vad!
Men se, där kom M-L och Stefan och tog hand om mig igen! Carro hade sin syster på plats och fick ett varmt omhändertagande av henne! M-L såg orolig ut när hon ledde mig bort mot stolen där jag skulle sitta! Nu måste du äta sa hon för nu vinglar du! Hon tog ett stadigt grepp om min arm och ledsagade mig bort mot en stunds vila! I med energi och på med torra kläder! Ljummen nyponsoppa, ostriskaka och en alkoholfri öl! Mums! Risifrutti och frukt och säkert något mer slank ner! Strumpbyte och skobyte och med hjälp av massor av kärlek och omtanke och en stor portion humor återfann jag krafterna igen!
Carro kom förbi, nyskiten och glad och sugen på att sticka iväg igen! Så det gjorde vi! Vi stack iväg igen och nu var det bara 3 mil kvar sen skulle detta helvete vara över! Bara 3 mil kvar, tänk er det! 3 jävla mil på ett par ben som gjorde så ont att det nästan fick vara nog! För att inte tala om fötterna! Det var varken blåsor eller skav som gjorde ont utan rätt och slätt en totalkolaps! De ville inte mer helt enkelt!
Men nu var det ju inte fötterna som bestämde utan det var jag så vi fortsatte! Nu hade vi minsann fått höra av en funktionär att nu blir det ingen mer sand! Nähä! Så varför i helvete var det sand på hela jävla Skåneleden efter Sandhammaren då? Va, va, va?
Jag tror det var här jag började nynna slagdängor för mig själv! Naturligtvis "ont, det gör ont men det går" blandat med äldre hits likt "säg är det konstigt att man längtar bort nån gång" varvat med "kom och ta mig långt härifrån, långt härifrån". Mitt eget mantra "en fot fram, en fot fram, en fot fram" hade jag börjat med redan på Sandhammaren! Förstå hur jobbiga tvångstankar som dök upp; ett steg fram och två tillbaks! Himmelen förbjude, vi ska bara framåt!
Just det, jag har ju glömt att skriva om alla pling i telefonen! Jag hade på förhand bett om pepp via meddelanden på fb, ig, Messenger eller sms! Ett pling skulle betyda att någon tänkte på mig och även att jag inte läste meddelandet just då skulle jag känna kraft och stryka från plingandet! Och som det plingade! Det började redan på lördag eftermiddag, det tilltog under lördagskvällen och även hela natten ramlade det in pling! Och detta fortsatte sedan under söndagen! Som det stärkte mig och som det gladde mig! Jag kan inte beskriva i ord hur varm jag blev i hjärtat av all denna omtanke!
Nå, till slut lämnade vi väl det mesta av sanden bakom oss och nu minns jag inte riktigt hur omgivningen såg ut men om det var en stund av lindrigt underlag så var det oss väl unt för nu sprang vi helvetet på jorden till mötes! Klapperstensstranden mot Kåseberga! Sten, sten och sten! Flera km av våta stenar! Lägg därtill piskande regn, blåst som gick in i märg och ben och vågor som sköljdes upp på land till ett ljud som påminde om mullrande åska!
Jag kunde inte tro att detta var sant, hur kunde man göra såhär mot oss? Varför? Vi gick och gick och gick! Jag fastnade i ett malande tankemönster om att detta inte kunde vara sant! Jag kände mig bortglömd av världen! Men det var jag inte! Jag hade ju Carro med mig där bland stenarna! Tack och lov för Carro! Hon trampade på och jag följde efter! Ibland sackade jag och då väntade hon på mig! Som vi gjort hela vägen! I ur och skur väntade vi på varandra och gav varandra utrymme för svackor och vi hjälptes åt att vända dem! Så också nu!
Till slut var helvetet av stenar över och vi var framme i Kåseberga! Där väntade såklart M-L och Stefan! Som de var överallt och väntade på oss! Hela tiden och så värdefullt det var! Ju tuffare vi hade det desto viktigare blev det! Och det visste dom ju! Såklart!
Från Kåseberga hamn bar det nu upp mot Ale stenar! Som det bar uppåt! Genom hela stensättningen gick rutten och sen upp och ner för kullarna! Hammars kullar! Upp och ner längs med smala stigar. In och ut genom hagar via hemska små trappövergångar! Hur många sådana hade vi tagit oss igenom egentligen? Upp och ner för trappstegen! Inledningsvis klättrandes, senare hasandes och nu kravlandes! Människor som mötte oss tittade konstigt på oss, log lite osäkert och hälsade försiktigt! Antagligen luktade vi lika illa som vi såg konstiga ut! Snacka om utomjordingar liksom!
Nå efter en evighet lämnade vi kullarna bakom oss och kom ut på en oändlig asfaltsväg! Vi rörde oss framåt genom att "springa" och gå "snabbt"! Här skiljde vi oss åt Carro och jag! Hon föredrog att gå snabbt för det gjorde minst ont i hennes kropp medans min kropp gjorde något mindre ont när vi försökte springa. Så vi växlade! Men smärtan, den fanns naturligtvis där hela tiden hos oss båda! Bara mer eller mindre outhärdlig!
När vi avverkat flera km asfalt dök Johan och barnen upp igen! Judith och Wilmer sprang mot oss med provocerande lätta löpsteg! Johan hade köpt cola åt oss och Judith var eld och lågor! Mamma sa hon, jag vill också springa det här loppet någon gång, kan vi springa det tillsammans du och jag? Jag är ledsen mitt barn sa jag men jag kommer aldrig mer att springa efter detta! Judith log överseende, det där hade hon minsann hört tidigare men hittills hade det inte infriats!
Vi fortsatte att ta oss framåt! På stapplande steg tog vi oss framåt, ett steg i taget! Carro undrade om jag hade tänkt fira på något sätt, skulle jag ge en present eller liknande till mig själv? Jag hade långt tidigare bestämt i tanken att om jag klarar loppet ska jag köpa en likadan klocka som Carro, den som var så bra att navigera efter! Jag berättade om mitt planerade klockinköp! Carro undrade dock varför jag skulle köpa en ny löpklocka nu när jag ändå skulle sluta springa! Just det! Tänkte inte på det 😄
Asfalten tog ju för fan aldrig slut! Vi växlade gång med jogg och fy bubblan vad folk tittade konstigt på oss! Nå, äntligen fick vi vika av ner mot Nybrostrand och här blev det sandigt igen! Vi sprang inte på stranden men på sandiga stigar! Sand, sand, sand! Vårt underbara supportteam dök upp såklart och vi laddade upp med lite frukt! Melon och apelsin, det funkade hela tiden så bra att äta!
Vi tog oss vidare framåt, nu allt närmare Ystad och målet! Vi sprang nu på grusväg som var väldigt skonsam att springa på jämförelsevis med de sandiga stigarna vi just avverkat! Det var nedräkning nu, bara några km kvar! Bara några km! Men det kändes inte så bara! Det var nästan outhärdligt! Det var så låååångt kvar, hur kan några km vara så långa? Hela tiden växlade vi vår jogg/gång med kisspauser! Hela tiden hade vi gjorde det! I snart 30 timmar! Ofattbart hur kroppen kan bete sig på det viset! Så taskigt va? Vi som ju var så snälla och omtänksamma mot våra kroppar och aldrig någonsin utsatte dem för några galenskaper? Eller?
Vi springer längs med strandpromenaden på asfalten mot Ystad! Vi räknar ner nu, målet närmar sig allt mer! Upp från strandpromenaden och mot järnvägsbron som vi ska över! Vart fan är brojäveln, den måste ju komma snart! Vi vet att när vi tagit oss över bron är det bara några hundra meter kvar! Det känns ofattbart att vara så nära nu! Jag fylls av stolthet, en ofantlig stolthet över Carro och mig som snart tagit oss igenom GAX! Men först bron! Där är den! Upp för trapporna, över bron och så ner igen! Neråt är besvärligt alltså! Men nu så!
In mot torget och vi hör jubel på håll! Vi hjälps fram de sista metrarna av en hyllningskör bestående av Johan och barnen, Carros syster, våra underbara vänner och supportrar Mari-Louise och Stefan, tävlingsledaren Urban och Jan-Erik och några till funktionärer som jag nog missat namnet på! Tillsammans skriker de oss framåt och in i mål! Carro och jag tar varandras händer och lyfter dem mot skyn! Vi är framme! Vi är i mål! Det är över! Nu är det äntligen över! Vi klarade det! Vi klarade GAX! Efter 30 timmar och 6 minuter har vi tagit oss i mål! FY FAN VAD VI ÄR BRA!!
Efter kramkalas och allehanda glädjeyttringar åker skor och strumpor av och ett traditionsenligt fotbad i fontänen står på tur! För så gör man efter att ha klarar GAX! Hörde ni? Vi badade fötterna i fontänen för VI HAR KLARAT GAX100!!!
Mats Ljungberg
En fantastisk berättelse hälsar Mats
Svar:
Tack Mats ❤️
Ingela Jonsson
1