ultraspringela.blogg.se

Så var då Kullamannen besegrad! I alla fall delvis! På det "riktiga" Kullamannenloppet ska man passera berget 3.5 gånger och nu på denna variant "bara" en gång! Men vi tar det från början!

Carro och jag bestämde oss ju med ganska kort varsel för att springa den semivirtuella varianten av Kullamannens Dark Trail, 161km med start i Örkelljunga och målgång vid Kullens fyr i Mölle! 

Lördagmorgon 07.00 startade vi från Örkelljunga! Vi hade lagt upp en preliminär tidsplan där vi tänkte oss en målgång 32 timmar senare, då skulle vi ha två timmar tillgodo på maxtidens 34 timmar! Således lämnade vi Örkelljunga med målet att nå Kullens fyr 16.00 på söndagen (vi flyttade ju fram klockan en timma på natten). 

Iväg var vi och det första vi gjorde var att springa fel! Förlåt Carro, vi sa ju att vi inte skulle avslöja det för någon men nu gör jag det alltså ändå 🤣🤣 Alltså, vilken start va! 161km framför oss och vi springer fel efter 200 meter! Nåja, vi märkte det snabbt och så var vi på rätt kurs igen! 

Kilometer efter kilometer lade vi bakom oss och snart även mil! Redan efter någon enstaka timma började det duggregna och det fortsatte sen i princip hela dagen. Omgivningen var fantastiskt! Backar, stigar och spänger! Såphala spänger! Jäklar alltså, där fick man hålla tungan rätt i mun och foten rätt på spången! Att trampa bredvid var inget alternativ! Att springa med dyngsura skor i över 30 timmar var inget vi lockades av! Så det lät vi bli! Dock tilltog regnet alltmer och det kunde vi inte parera lika bra som fötterna på spängerna! Det var bara att härda ut! Det gjorde vi också! Det var lite mysigt dessutom! Regnet! Det SKA ju regna när man springer Kullamannen! Det är sedan gammalt, det visste vi minsann! Att det kan blåsa visste vi också! Exakt hur mycket det kunde blåsa visste vi dock inte men det skulle vi få lära oss under natten som följde!

Vi trampade på i ett lagom skönt tempo! Vi varvade jogg och gång för att spara på krutet! Vi hade ett litet energistopp i Koarp efter ca 6 timmar och sen bar det av mot Båstad! I Båstad åt vi pizza och laddade upp energidepåerna inför det som komma skulle! Vi lämnar Båstad och tar oss upp mot Hovs hallar medan vi hör havet rasa långt där nere! Från Hovs hallar mot Torekov, klapperstensfältet är utmanande och det gäller att fokusera på var man sätter fötterna! Vidare mot Torekov och förberedelser inför natten! Mellan Torekov och Arild kommer det att blåsa hela vägen hade vi fått veta! 

Och blåste gjorde det! Som det blåste! Men det hade slutat regna vilket vi var tacksamma för! Kroppen kändes bra! Benen samarbetade och hade ännu inte börjat göra ont trots att vi nu var mer än 15 timmar in i loppet! Tack benen! Ingen mental dipp eller motivationssvacka ännu! Tack huvudet! Även energiplanen fungerade utmärkt och därmed magen! Tack magen! För mig fungerade det! Så dock inte för Carro dessvärre! 

För Carro började det nu bli problem med energiintaget! Hon mådde illa och fick inte i sig energi och det gick inte att springa!  Attans elände! Vi kunde inte springa! Detta innebar att vi gick! Vi gick, gick och gick! Och så gick vi lite till! Vinden rasade, havet mullrade och vi gick! Tysta, sammanbitna men helt och fast inställda på att detta ska vi klara av! Tillsammans ska vi klara av det! Men visst rasade oron inombords för hur fan vi nu skulle klara maxgränsen! Oron rasade ikapp med vinden och havet! 

Ungefär här börjar jag bli sovtrött och går och blundar lite grann! Fan detta var inte bra! Jag kan inte bli sovtrött nu, jag måste ju se till att vi håller vårt gångtempo någorlunda uppe för att inte förlora för mycket tid! Det ansvaret kan jag inte lägga på Carro nu när hon har det så tufft! 

Vi går förbi en toalett! Carro slinker in och jag sätter mig på en bänk utanför! Där sitter jag i blåsten och tänker att jag bara ska blunda en sekund! Jag somnar där på bänken i blåsten! Vaknar med ett ryck när Carro frågande undrar om vi ska gå? Klart vi ska! Kanske sov jag i 3 minuter eller kanske i 5! Dessa minuter gjorde dock underverk och jag piggnade till ordentligt! Skönt! 

Framåt morgon når vi Ängelholm. Klockan kan väl ha varit runt 6 kanske och se, där står det en kille och vinkar och hejar! Jag tror först att det är någon som bara råkar vara där samtidigt med oss men inser sedan att han är där för vår skull! Han har följt oss via vår live-tracking och visste att vi närmade oss! Och vad gör han då? Jo han packar kaffe, bananer och coca cola i bilen och kör och möter oss! Alltså?? 

Ultrafamiljen i ett nötskal! Hejar och peppar och bryr sig om! På riktigt! Tack snälla, snälla Mattias! Du gjorde vår morgon! Jag hoppas jag får chansen att återgälda det vid tillfälle!

Vidare mot Farhultsbaden och frukost! Glädjande nog piggade Carros mage på sig en liten stund men snart blev det värre igen! Så vi fortsatte att gå! Mot Arild gick vi och sen vidare mot sluttampen på berget! På berget där vi slutligen skulle möta Kullamannen och ta striden! 

Mina ben kändes fortfarande ofattbart brukliga! Lite trötta javisst men ändå förvånansvärt pigga! De hade ju ändå burit mig i 15 mil fram till Arild! Fötterna däremot! Jösses säger jag bara! Ren och skär kollaps igen precis som det har varit tidigare långlopp! 

De hade värkt i timmar nu och det blir nästan outhärdligt ont! Dessbättre hade jag för ovanlighetens skull fått ett par rejäla blåsor och dessa bidrog med en annan slags mer distinkt och skarp smärta som jag faktiskt kunde njuta lite av emellanåt eftersom den bröt av värken från den fullständiga kollapsen! Men som vanligt har fötterna inget för att de protesterar! Det är ju liksom bara att fortsätta framåt!

Vi möter berget! 12 km återstår av loppet och jag tror att de flesta av loppets ca 2600 höjdmeter har samlats här på slutet! Det är svårt att bemästra berget redan från början! Vi har våra gpx-filer i klockorna men det är svårt ändå! Vi kommer lite fel, får gå tillbaka, uppåt, uppåt! 

Vi känner tidspress, vi vet att berget kommer att ta tid och vi MÅSTE ju i mål innan maxtiden går ut! Allt annat är otänkbart! 

Carro tar täten nu, hon är otroligt duktig på att navigera efter klockan! Nu ignorerar hon sin bråkande mage och bara kör! Vilken hjälte hon är! Vi tar oss uppåt och uppåt och vi vet båda att snart väntar Håkullsbacken på oss! Backen med stort B, Backen som tagit knäcken på så många löpare genom åren! På det "riktiga" loppet sätts det ibland upp ett rep här har jag hört, för att löparna ska ha någonting att hålla sig vid den mer eller mindre livsfarliga klättringen uppåt!

Men innan vi kan klättra upp vid Håkull måste vi först ner till den steniga stranden! Så vi tar oss ner! Vi hasar, vi glider, vi sitter på rumpan ibland! Så sjukt brant! Men ner kommer vi med armar och ben i behåll! Vi står bland stenarna på stranden och tittar upp mot Backen! Den är ofattbart brant! Jag läste någonstans att den är 1 km lång och 180 höjdmeter mer eller mindre rakt upp i luften! Allt mellan 45-65 graders lutning har jag läst att det är! Där och då kändes det som 90 graders lutning!  Och där ska vi upp! Med mer än 15 mil i benen! Lycka till liksom! 

Vi tar oss an utmaningen! Vi klättrar, kryper, drar oss upp. Det går inte att stå upp utan att hålla i sig med händerna! Det gäller att hitta grepp för både händer och fötter samtidigt! Fötterna glider, händerna letar fäste. Som om detta inte vore nog börjar det att regna! Jo men tack för det Kullamannen, det var väl hyggligt? På hela loppets allra värsta ställe sätter han in stöten! 

Han trodde kanske han skulle besegra oss där den gode (onde?) Kullamannen?! Men se där gick han bet! Den här gången gick han bet för upp tog vi oss! Drygt 30 minuter tog det oss men upp för Djävulsbacken vid Håkull kom vi! 

Vi drar vidare med en känsla av panik, vi vet inte hur resten av sträckan fram till mål ser ut (bakläxa på den, man måste ju kontrollera sådant i förväg så man åtminstone har ett hum) och om varje km kommer att ta oss 30 minuter så kommer vi inte att hinna! Så vi hastar (nåja) vidare! 

Benen som fram till berget varit så brukbara är nu mer eller mindre obrukbara! Nu är det en kamp, NU har den riktiga kampen börjat! Inte förrän nu har den börjat! Den där kampen som jag eftersträvar, som jag längtar till och ser fram emot när jag tänker på kommande ultralopp! Den där kampen där varje steg är ett steg närmare fullständig kollaps, där vett och sans är borta, där kropp och själ skriker efter nåd men till ingen nytta! 

När den där man är bakom alla skyddsmurar träder fram och tar över och bestämmer över vart gränsen går den här gången! Hur många steg till kan man ta sig framåt! Den där kampen man längtar och trånar efter men som man bara  vill bort ifrån när man är mitt uppe i den! Man vill bara att den ska ta slut någon gång! Kan den inte bara ta slut? 

Vi kämpar oss fram steg efter steg! Nu är det stigar som går att ta sig fram på om man har ben som fungerar! Det har inte vi!  Men trots att det känns som att det inte är möjligt att fortsätta framåt så gör vi just det! Vi fortsätter framåt! 

Vi är en sorglig syn nu, vi möter en kille och en tjej som tittar konstigt på oss! Undrande, som om de funderar på om de ska fråga oss om vi behöver hjälp med något?! De ser lite oroliga ut! 

Jag förklarar, jag utbrister jublande att "vi har snart sprungit 16 mil" Åhhhh de jublar tillbaka; "så grymma ni är", vi får applåder och hejarop! 

Vi tar oss fram på ångorna nu, de sista meterna! Vart fan är fyrjäveln, den måste väl vara här snart? Hur kan en stor fyr inte synas? Jo, där är den! Där är fyren och där står Carros syster och Carros mamma som har stöttat med superviktig support under loppet! 

Där står de och tar emot oss! Äntligen! ÄNTLIGEN! 32 timmar och 12 minuter tog det oss och vi klarade ju maxtiden med råge! Där fick du tji Kullamannen, oss rådde du inte på den här gången! Till hösten ses vi igen och då ska vi ta en ny match! Väl bemött!