MENY
17 september 2021
Den där biljetten var jag såklart sugen på men naturligtvis fanns det fler som var sugna! Startfältet var vasst och trots att jag vet att på en ultratävling kan vad som helst hända så visste jag att jag skulle vara chanslös mot grabbarna i toppen! Detta faktum hindrade mig naturligtvis inte från att skapa mina egna mål, sikta på egna realistiska framgångar!
Jag anlände till Malmö och Sibbarps camping på fredagseftermiddagen. Jag gick ganska omedelbart bort till start/målområdet för att sätta upp mitt lilla tält där jag under det kommande dygnet skulle tillbringa några minuter vid varje varvning.
Träffade på Stefan och Marie-Louise, min supersupport från GAX förra året! Så härligt att träffa dem igen! De skulle nu vara funktionärer för hela tävlingen och hade lovat att hålla ett vakande öga över mig under tävlingens första dygn då jag skulle klara mig själv utan support!
På söndagmorgon skulle sedan Carro ansluta och agera support/stöd/påhejare och utsparkare åt mig! Kändes tryggt att veta att hon skulle finnas där för mig när tävlingen skulle börja på riktigt efter det första dygnet!
Nå, allt gick bra med tältet och jag lämnade området för en skön natts sömn i en stuga på campingen!
Lördag morgon och det är full fart i tävlingsområdet. Det är många startande och stämningen är på topp! Jag är förväntansfull och nervös! Jag är lite orolig över min mage, tänk om den rasar på samma sätt som den gjorde för 4 veckor sedan då jag sprang 28 timmar i Växjö!
Förresten är jag lite orolig över att de där 28 timmarna från Växjö ska sitta kvar i benen dessutom! Naturligtvis är det inte en helt och hållet optimal uppladdning att bara ha 4 veckor mellan två så pass slitiga tävlingar!
Nå, nu fanns det inte mycket att göra åt benen och vad gällde magen hade jag jobbat fram, och tränat på, en för mig helt ny energiplan där basen lades på energidryck och gel istället för på vanlig mat som jag tidigare ätit på mina ultralopp! Under träning hade planen fungerat bra men nu gällde det att den skulle hålla för skarpt läge också!
Jag minglade omkring där innan start! Träffade gamla bekantskaper och mötte nya! Frotterade mig i kärleken till löpning i allmänhet och ultralöpning i synnerhet! Försökte spana lite på de killar som förväntades göra upp om slutsegern, de såg starka ut allihop!
Klockan 10.00 gick starten och vi var iväg på första varvet! De första timmarna flyter iväg och allt fungerar enligt plan! Jag har min nya fina tröja från Rise and Run på mig! "Beating cancer step by step" Tröjan väcker uppmärksamhet och jag får ta del av så många livshistorier där under de första timmarna!
Livsöden från människor som såg min tröja, blev nyfikna på min historia och delade med sig av sin egen! Erfarenheter om egen cancersjukdom eller där nära och kära drabbats. En och annan tår där saknaden av en älskad vän blev alltför påtaglig. Vi var rörande överens om att cancer kan dra åt helvete men också om vilken nytta löpningen kan göra, både för kropp och själ, när man går igenom tuffa perioder i livet!
Som en man uttryckte det- hade jag inte haft löpningen när min fru gick bort i cancer så hade jag dött jag också! Så gripande och känslosamt och jag är glad att något så enkelt som en tröja med ett budskap kan förena människor och hjälpa till att öppna upp för givande samtal.
Det var förresten inte bara tröjan som fick uppmärksamhet! Det var många som kände igen MIG också! Visst är det du som är ultraspringela på instagram? Visst var det du som sprang 28 varv i Växjö? Jo, det var jag! Jag blev nästan lite generad över att bli igenkänd av så många!
Nå, varven och timmarna och milen samlas på hög! Redan efter ca 12 timmar och således endast efter 8 mil börjar jag känna mig sliten i benen! Ajdå, det var lite för tidigt! Jag har ju blivit bortskämd med att kunna springa åtminstone 20 timmar innan benen börjar tjura! Men jag hade det ju på känn! Att loppet i Växjö skulle sitta kvar i benen!
Jaja, det är bara att gilla läget och stå sitt kast! Inget att göra åt nu och förresten så var jag SÅ lycklig över att magen höll sig i schack! Tänk att kunna springa utan att riskera att skita på sig för varje steg! Vilken lycka va?! Det gäller att ta tillvara på ljusglimtarna här i livet!
På tal om ljusglimtar förresten! Vid 20.00 åkte pannlamporna på och framför oss låg nu ca 10 timmar i mörker! Vi var fortfarande många kvar i tävlingen och för min del gällde det bara att ta varv för varv och spara så mycket kraft och energi som möjligt inför det som komma skulle! Det är ju inte förrän efter typ 24h som tävlingen börjar på riktigt, det är då fighten inleds!
Magen skötte sig fortsatt bra, någon gång kändes det lite svajigt men då tog jag det lite lugnt med intaget och då lugnade det ner sig! Jag låg stabilt på runt 52-53 minuter/varv, precis där jag vill ligga! Det ger ett lugnt och behagligt tempo ute på banan och med plats för gångpauser och det ger precis lagom många minuter inne vid varvning! Iaf så längre man varken behöver skita eller sova 😉
För skita det behövde jag inte! Halleluja vad jag njöt av att ha en mage som höll ihop! Sova behövde jag inte heller, hade inte tillstymmelse till sovtrötthet på hela loppet! Lysande! Mentalt klarade jag det också bra! Inte i närheten av någon mental dipp, så himla skönt! Det var liksom bara att beta av ett varv i taget, timme efter timme.
Däremot började benen protestera alltmer! Ffa i uppförsbackarna! Just det! Jag har ju inte berättat om Uppförsbacken! Branten! Helvetesbacken som kändes som att den gick rakt upp i himlen! Ologiskt! Backen där man fick klättra redan under de första varven! Vad hade den där att göra?! På en backyard där varvet ska vara platt? Jag säger då det! Efter exakt 3.3 km kom denna backe och det var bara svårare och svårare att ta sig upp för varje varv!
Efter 17 varv var jag ensam dam kvar. Det var jag och 10 killar kvar! Där ser man! Under flera varv hade jag till och från haft sällskap med en kille som hette Daniel. En ny, väldigt trevlig, bekantskap! Vi höll inte ihop hela tiden men med jämna mellanrum föll det sig så att våra tempon passade varandra och då slog vi följe! Det är så härligt med ultralöpning, man kan ha sällskap under lång tid och prata närapå hela tiden för att i nästa stund vara tysta tillsammans i en evighet! Allt utan att det känns konstigt eller besvärande på något sätt! Ibland är det skönt att vara ensam men ibland är det skönt att ha någon där bredvid eller bakom/framför, att bara känna närvaron av någon vars sällskap man trivs med kan vara gudomligt!
Gudomlig var också precis vad jag kände mig när Daniel och jag kom springandes på något varv strax efter att det ljusnat (vet inte exakt, det är svårt att hålla isär varven)! Han sprang lite före och jag således lite efter. Vid en korsning skulle vi svänga vänster men Daniel fortsatte rakt fram! Vad fan! Trots att jag var helt säker på att vi skulle svänga tvekade jag ändå ett kort ögonblick på om jag hade tagit fel! Ni som känner mig vet ju att det där med att hitta rätt inte är min starka sida här i livet! Men nääää, vi skulle svänga vänster här, jag var säker!
Daniel skrek jag, du springer fel! Han hörde inte! DANIEL!!!! skrek jag! Vart fan ska du??? Äntligen hörde han! Oj jäklar, jag sprang i andra tankar konstaterade han! (No shit!!!) Jag springer här jätteofta fortsatte han och jag springer alltid rakt fram här när jag springer hem! Haha, tänk om han hade vaknat upp ur sina tankar och stått framför sin egen dörr! Så dråpligt! Men JAG kommer minnas denna händelse med andakt! Det är inte ofta det händer att JAG får tala om rätt väg (har det ens någonsin hänt tidigare?)
När vi kom in efter typ det 22:a varvet stod Carro och väntade på mig i mål!!! Åhhhhh!!! Hurrra vad glad jag blev!! Nu kunde jag släppa allt annat och bara koncentrera mig på att fortsätta springa! Nu fick Carro hålla koll på energin, att jag fick i mig det jag skulle och att jag fick med mig det jag skulle ut på varvet! Att sedan få pepp och kärlek blev ju bara en ytterligare bonus!
På tal om pepp och kärlek förresten! Jag har ju glömt att berätta om Janne! Allas vår Janne Svärdhagen som förra hösten trollband hela ultraSverige med sin liverapportering från det virtuella backyard-VM som gick av stapeln i Älvdalen!
Janne var på plats och livesände i princip varje start och målgång från typ varv 20 (jag har dålig koll på varven faktiskt). Ute i Sverige satt ultraintresserade människor och skickade pepp och kärlek till oss löpare via Jannes livesändning! Oj så viktigt det var hela tiden men ffa när det började ta emot lite här och där! Fantastiskt och jag blir glad bara jag tänker på det! Det är förresten Janne som kommer att fördela de 10 platser som återstår till laget när kampen om de 5 Silverticket-biljetterna är över! Spännande!
Spännande började det också bli i loppet nu! Efter det 25:e varvet klev min nyfunna vän Daniel av! Efter att starten till det 26:e varvet gått meddelade han att han skulle ge upp och jag fick en lyckatill-kram. Jag blev lite ledsen, jag hade velat ha med honom ett par varv till, vi hade så fint stöd av varandra!
Nåja, nu var det som det var och nu var vi sammanlagt bara 5 kvar i tävlingen! Lilla jag och 4 giganter! Ivan, Bill, Niclas och Johan! Och så jag! Jösses liksom!
Jag knatade på och benen gjorde så förbannat ont! Usch! Dessutom var det varmt! Det hade det varit i princip hela tiden förutom på ett varv då det regnade och blåste storm! Jag önskade att det hade regnat lite mer, jag höll på att smälla av av värmeslag! Fy vad jobbigt! Men inte för en sekund tänkte jag ge upp! Mentalt var jag urstark! Jag uppmärksammade att jag tyckte det var jobbigt men jag brydde mig inte om det! Kände mig otroligt stark psykiskt! Fysiskt inte fullt lika stark eftersom benen var så trötta men det var bara att nöta på!
När det 28:e varvet var slutfört kändes det gött! Jag var nu uppe i tangerat personbästa och jag visste att jag hade fler varv i kroppen! När det 29:e var över knöt jag en mental knytnäve i fickan! Mot 30!!
Det var en härlig känsla att komma in efter det 30:e varvet men samtidigt började jag nu bli lite orolig! Jag hade allt svårare att få i mig energi, magen kändes lite svajig och jag var rädd för att den skulle börja bråka! Jag kände mig låg och jag hade varit lite yr ute på varvet! Jag vet inte om det var energibrist, värmen, det faktum att jag nu sprungit i 30 timmar eller en blandning av alltihop men det kändes inte helt och hållet bra i huvudet!
Carro supportade magnifikt! Skötte allt med den äran! Tjatade, trugade och hotade 😁 Och stöttade! Vilket stöd hon var! Jag tror det var inför det 31:a varvet hon hade varit iväg och köpt en milkshake åt mig! Maken till god milkshake alltså! Du store tid så gott! Men nu var jag som sagt riktigt sliten och vi bestämde att jag skulle gå ytterligare lite mer på nästa varv, låt gå att det skulle ta några minuter längre och att jag därmed skulle få ett par minuter mindre tid vid nästa varvning!
Ut på varv 31 och i startfållan fick veta att Ivan klivit av! Sedär, då var vi bara 4!
Jag var dessvärre fortsatt yr och när jag efter 3.3km kom fram till backen som ledde rakt upp i himlen var jag tvungen att stanna till och samla mig lite innan klättringen upp skulle inledas! Jag stod där och lutade händerna mot låren och glodde rakt ner i marken! Ett djupt andetag och upp med blicken för att påbörja klättringen uppåt!
Åhhhh jävlar, hela jorden snurrade plötsligt! Det kändes som att kastas in i valfri åkattraktion på Liseberg och jag började vackla omkring som en drucken! Jösses! Jag fick sätta mig ner på marken och låta världen stanna! Det tog ett par minuter! Ett par jävligt dyrbara minuter! Nu hade jag ingen tid över att ta det lugnt, nu fick jag allt skynda mig om jag skulle hinna!
In till varvning igen och nu fick jag veta att Niclas kommit tillbaka från varv 31! Hoppsan, nu låg jag topp 3! Inte illa pinkat av en yr virrpanna med ett alltmer påtagligt stapplande löpsteg!
Mina stapplande löpsteg till trots (eller kanske just därför) förmedlar Janne magiskt mycket kärlek och pepp från för mig både kända och okända människor som följer tävlingen via hans livesändning! Som det ger mig styrka och mod och kraft att fortsätta trots att jag faktiskt inser att detta är början till slutet! Jag är ytterst tveksam till hur många fler varv jag kan pressa mig till nu.
In i tältet och i med energi, Carro säger åt mig att äta och jag orkar inte protestera! Inser ju dessutom att hon har rätt, jag måste få i mig energi! Det blev någon minuts vila och sen ut i startfållan igen! Är man inte på plats i tid är man ute ur leken!
Det 32:a varvet påbörjas och fasen, jag liksom känner att energin jag nyss fick i mig sprider sig i kroppen! Upp i huvudet, ner i benen! De känns piggare, hela JAG känns piggare! Det här varvet ska jag ta det lugnt, det här varvet ska jag ta fler gångpauser, nu ska jag samla ihop mig! Yes!
No!!! Gissa vad!? Som en blixt från klar himmel rasar magen! Helvete! Jag måste skita! Helvete! Här finns ingen toalett! Helvete! Jag har varken toapapper eller våtservetter med mig!!! Hur har jag kunnat springa här i snart 32 timmar utan att inse att jag har glömt att stoppa på mig toapapper??
Jag möter några människor, jag frågar med panik i rösten om det finns någon toa här någonstans! Jag har ju bara sprungit samma sträcka 32 gånger, det kan ju vara så att jag har missat att det finns en toalett här i närheten tänker jag! Rimligt!
Människorna jag frågat tittar medlidsamt på mig och svarar nekande! Tyvärr! Ingen toa, isf måste du springa tillbaka ca 1 km! Jo tjena!
Jag fortsätter, försiktiga steg nu för att inte skita ner mig! En kort stund senare möter jag en snabbspringande man! Vilket löpsteg! Med avund i rösten frågar jag om han vet om det finns någon toa här i närheten! Jag tänker att mirakel har ju hänt förut! Han tvekar -jag tror inte det, svarar han! Trots att informationen torde vara ganska överflödig meddelar jag att jag måste gå på toa!
Kan du inte hoppa in i buskarna här då undrar mannen, lösningsorienterad som han är! Jag har inget papper meddelar jag moloken! Ajdå, han inser problematiken!
Jag springer i förväg och kollar säger han och vänder tillbaka från samma håll han kom. Jag tänkte att han menade att han skulle leta efter toapapper och jag höll tummarna för att han snabbt skulle komma tillbaka med vad som helst bara det gick att torka sig på!
Åhhhh nej, insikten slog ner i mig med full kraft!! Även om han hittar toapapper kommer jag inte att kunna ta emot det!! Man får inte ta emot hjälp av någon ute på varvet! Vid varvning får man ha hjälp men inte ute på varvet! Då blir man diskad!!! Guuuud, tänk om jag hade gjort det! Tagit emot papper och sen blivit diskad! Jag mår illa av fasa!
Nå nu när jag ändå inte kommer att kunna ta emot något papper behöver jag ju inte vänta in honom! Förresten kan jag inte vänta heller! In i buskarna fort som tusan och ett par minuter har nu snabbt runnit iväg!
Helvete också nu ligger jag efter igen! Nu måste jag fan ligga på om jag ska hinna till målet i tid! Jag pinnar på bäst jag kan och nu kommer den snabbspringande mannen tillbaka! Han hade inte sett till någon toalett!
Jag informerade om läget, att jag varit i skogen eftersom jag iaf inte hade fått ta emot något papper av honom även om han hade hittat något! Men se det hade han superkoll på! Han hade inte letat efter papper, han hade letat efter en toalett! Jag blev lite konfunderad men tänkte inte mer på det då!
Det var först senare, när jag tittade på Jannes livesändningar i efterhand, som jag insåg att den snabbspringande mannen med det perfekta löpsteget var Martin Sharp! En av Sveriges, ja t.o.m en av världens, bästa ultralöpare! Jag hade alltså beordrat ut en av världens bästa ultralöpare att leta toalett åt mig! Herregud 🤣🙈 Nåja, jag får väl bjuda på den!
Som den gentleman Martin visade sig vara så hastade han iväg igen, in till målområdet för att förvarna Carro om att det sannolikt skulle vara bra om hon var förberedd på att jag inte skulle ha många minuter inne vid varvning!
Puhhh, det fanns ingen tid att vila ute på banan, jag var tvungen att stå på så gott det gick för att komma ikapp minutrarna jag slösat i skogen! Men magen funkade iaf bra igen! Alltid något! Benen fungerade dock inte alls! De kändes liksom helt tomma nu! Dränerade på all muskelkraft som någonsin funnits där! En mycket konstig känsla som jag aldrig upplevt förut!
Nå, äntligen framme igen och trots allt så kommer jag in på ca 55 minuter! Snabbt i med energi och så sitta några minuter i stolen! Alltför snabbt ljöd visslan som förkunnade att tiden nu började räknas ner för ny start! 3 minuter, 2 minuter, 1 minut, 30 sekunder! Inte för en sekund tänker jag annat än att jag ska ut till startlinjen igen! Ett varv till! Just one moore loop!
Ut på varv 33 och jag vet redan från början att jag kommer att få det kämpigt att hinna runt det här varvet! Benen vill inte fungera som dom ska! Det är inte bara det att det gör ont, de gör liksom inte det dom ska! De flyttar sig inte framåt, jag måste tänka hela tiden att jag måste lyfta benen framåt! Framåt, framåt!
Jag kollar på klockan, försöker räkna. Vad gör jag om jag inte hinner?? Jag tänker inte ta mig ett helt jävla varv på ben som inte fungerar och sen komma försent för att få tillgodoräkna mig varvet! Jag springer hela tiden nu, har inte tid för någon gångpaus! Ja uppför helvetesbacken går det naturligtvis inte att springa, där får jag mer eller mindre krypa på alla fyra!
Minutrarna tickar snabbare och snabbare! Hela tiden måste jag koncentrera mig på att mina ben ska flytta sig framåt! Framåt, framåt!
När jag äntligen svänger in mot målområdet finns det ingenting kvar i mina ben! Jag springer det fortaste jag kan men kommer knappt framåt! Hade jag inte varit så fruktansvärt trött hade jag skrattat åt eländet! När jag har typ 25 m kvar till mål blåser visselpipan för 2 minuter kvar till start! Jag kommer hinna in i mål! Jag kommer hinna in i mål och nu har jag sprungit 33 varv! 33 varv och drygt 22 mil!
Jag är tröttare än jag någonsin tidigare varit i mina ben, aldrig har jag varit så urlakad i benen! De värker, det känns som dom ska sprängas eller explodera eller jag vet inte hur det känns men det gör så ont!! Så vansinnigt ont!
Jag tas om hand av omtänksamma kamrater och arrangörer och blir liggandes i gräset! Tänker att fy fan vad skönt att det är över! Tänker att fy fan vad jag är nöjd med min prestation! Tänker att fy fan vad jag ska springa fler varv nästa gång! Tänker att nästa gång ska jag inte ha sprungit 28 varv bara 4 veckor tidigare! Haha, nästa gång! DÅ JÄVLAR!!
Stort tack till Sweden Runners för ett makalöst vackert lopp med perfekt inramning! Vilka fullblodsproffs till arrangörer ni är! Tack till alla funktionärer, all publik och tack till alla medlöpare vars upplevelser och minnen vi nu delar! Tack till Carro för supersupport med otroligt fin fingertoppskänsla! Tack till Janne för ditt alltid lika varma leende och till de peppande orden du alltid bidrog med! Och slutligen ett STORT tack till alla er som tittade på oss och hejade fram oss och som via Jannes livesändning skickade pepp och kärlek som jag för all framtid kommer att bära med mig i mitt ultrahjärta!
0