MENY
11 oktober 2020
TEC100 Miles! Det var ju inte riktigt tänkt att vi skulle ses redan nu! Förra fredagen kom ju dock beskedet att Kullamannen tvingats ställa in loppet som skulle gå allhelgonahelgen! Sorg och bedrövelse och så mycket frustration det blev! När det sedan visade sig att det fanns platser kvar till torsdagens start på TEC100 byttes besvikelsen till förväntan! Och ganska mycket ångest! För att ställa sig på startlinjen till ett lopp som mäter 161km med endast 5 dagars förberedelse, det har jag aldrig gjort förut!
Den fysiska förberedelsen fanns där förstås, jag har skött min träning bra, men när man ska springa riktigt långt måste det mentala vara med också! Och huvudet kan behöva ha lite längre tid på sig än 5 dagars varsel! Iaf är det så för mig! Så även för min vän och vapendragare från sommarens GAX, Carro! Vi skulle göra detta tillsammans, båda med lika dålig mental förberedelse! Hon liksom jag var oroliga för hur vi skulle hantera detta faktum! Men vad tusan, det var väl bara att testa!
Vi anlände till Täby redan på onsdagen, rekade lite var tävlingen skulle gå, vart vi kunde parkera bilen osv. Käkade middag och kom tidigt i säng! På torsdags morgon klockan 08.00 gick starten!
TEC är en varvbana där varje varv mäter 11.5km och således ska 14 varv springas för att man ska ha samlat ihop till 100 miles! Vid varje varvning springer man igenom ett tält där energi finns att tillgå, dels från arrangören men man har även tillgång till en egen väska med energi, kläder, pannlampa och allt vad man nu tror sig behöva!
Nå, ut på första varvet var vi 08.00 prick!
Först en uppförsbacke där jag fått tips att passa på att äta på senare varv! För man vill inte bli sittande i tältet för länge under varvning! Dels blir man stel och dels rinner tiden iväg! Snabbt!
Efter uppförsbacken kom en lika rejäl utförslöpa och sen var det liksom igång! De första km löpte på asfalt och jag misstänkte redan från början att jag skulle bli väldigt uttråkad av denna sträcka! Asfalten övergick i grusväg och vid ett ställe längre fram stod det en grävmaskin som höll på att gräva av vägen! Hallå, hallå sa vi, släpp fram oss tack! Grävmaskinen backade undan och vi kom förbi! Puhhh!
Vi sprang vidare längs med en sjö! Fint men rätt tråkigt underlag! Vidare genom fina villakvarter och sen äntligen ut i skogen! Banan var verkligen varierande! Bitvis riktigt teknisk trail med stenar och rötter! Underbart! Bra markerat med snitslar tätt och hela tiden synbara! Smala skogsstigar blandades med bredare skogsstigar! Ett vindskydd med bänkar och grillplats låg bredvid vattnet, under senare varv utspelades där ett scenario som sedan etsade sig fast. Stigar blandades med grusvägar och motionsspår och här och där lite asfalt!
När ca 3 km återstod innan varvning svängde banan kraftigt åt höger och uppför en backe. En backe som genom TEC-åren döpts till Saras backe! Den backen har jag läst så mycket om och nu var jag där och fick uppleva den! Saras backe! Vid den backen bor en tjej som heter Sara och ända sedan hon var 5 år har hon ordnat en egen energistation där för TEC-löparna att ta för sig av. Jag vet inte hur gammal Sara är nu men jag vet att hennes energistation gör underverk för slitna TEC-löpare där i backen! Varv efter varv har man Saras godsaker att se fram emot! Godis och saft, chips och vatten och ytterligare senare framåt kvällen rykande varm blåbärssoppa! Blåbärssoppa som allteftersom timmarna gick och kvällen blev till natt svalnade och blev kall där i den gigantiska kastrullen! Blåbärssoppan blev kall men ack som den värmde hjärtat på oss som sprang förbi! Och varm eller kall- supergod var den och energi gav den!
Efter Saras backe gick banan vidare en sväng till inne i skogen och därefter kom en bergshäll och så en lång utförslöpa! I slutet av den svängde vi av åt höger och vips så var vi framme vid passeringen för varvning! Energi serverades i tältet och vi plockade på oss det vi skulle ha med oss ut! Energidryck och vatten fylldes på, facken på vätskevästen fylldes med gel och klämmisar! En energiplan fanns och följdes till punkt och pricka! Iaf de första 12 timmarna!
Ut på andra varvet och nu ska ni få höra! Vid partiet där grävmaskinen fanns redan på det första varvet var nu vägen helt avgrävd och därmed avstängd! Runt arbetsplatsen hade ett gigantiskt staket byggts upp! Men vad fasen! Vi protesterade högljutt! Vi springer faktiskt ett lopp här, vi måste förbi sa vi! Hallå hallå! Det går inte sa en kommungubbe, vi har grävt av vägen!
Men hur ska vi komma förbi då undrade vi, utom oss av frustration! Gubben ryckte på axlarna och muttrade att vi fick väl springa längs med staketet och sen tillbaka på grusvägen längre bort! Vi suckade, det skulle ju bli flera hundra meter längre! Vilket elände! Nå vi tog oss runt iaf och tillbaka på banan igen! Dessbättre varade avstängningen bara ytterligare ett var och när vi sen kom för det 4:e varvet var vägen tillrättalagd och vi kunde springa den rätta vägen igen! Puhhh!
Varv lades till varv och jag kände mig grymt stark både kroppsligt och mentalt! Benen trummade på och jag kände knappt av timmarna de sprungit! Jag var eld och lågor! Vi låg före vår preliminära tidsplan och jag fick i mig energi och humöret var på topp! Så dock inte för Carro! Hon hade det kämpigt! Inte fysiskt men med huvudet! Hon sprang ett krävande lopp för bara två veckor sedan och hon kände redan från början att hon inte var mentalt återhämtad! Vi pratade fram och tillbaka om hur vi skulle göra och hon hade funderingar på att hålla det planerade tempot fram till varv 7 och sen trappa ner tempot för att mentalt återhämta sig. Hon behövde ta det lugnare! Men ännu var vi inte där!
Nu måste jag berätta om grillplatsen där vid sjön ni vet? Med bänken precis vid vattenbrynet. Jag tror det var på varv 6 då vi passerade, framåt kvällen precis innan det blev mörkt. Då var det ett stort gäng barn där tillsammans med några vuxna ledare! Barnen kanske var i 11-12-årsåldern och det kan ha varit en skolklass eller en grupp scouter eller liknande! Ett stort gäng uppehöll sig vid grillplatsen, de skrattade och stojade, så trevligt de hade tillsammans! På bänken vid vattnet en bit därifrån satt en ensam pojke och tittade bort mot de andra. Han hade sin ryggsäck på axlarna, det syntes att han tillhörde gruppen därborta! Han tittade så längtansfullt mot de andra barnen och han såg så ledsen ut! Ledsen och ensam! Ingen av de andra barnen verkade ta någon notis om honom, inte de vuxna heller. Jag blev så berörd, jag blev så ledsen för hans skull. Jag kan ju ha missuppfattat hela situationen, jag hoppas det, men det kändes så hemskt att bevittna hans utanförskap. Jag tänkte på pojken varje gång jag passerade grillplatsen resten av loppet. Jag tänkte på honom varje varv och ångrade att jag inte stannade till hos honom, jag skulle ha pratat med honom. Bekräfta att jag såg honom, att jag brydde mig om honom. Varje gång jag sprang förbi tänkte jag på honom. Den ensamma pojken där vid vattnet.
Nå detta hände det sista varvet innan mörkret lade sig. In till varvning och inför varv 7 åkte pannlamporna på! Våra arrangörer bjöd på pizza i tältet och oj vad gott det smakade! Vissa varvningar var det svårare att lämna tältet kan man säga!
Första varvet i mörkret och med pannlampor. Det är lite mysigt att springa med pannlampa! Men lite svårare än att springa när det är ljust! Dels är snubbelrisken betydligt större och större är även risken att springa fel! Det fanns förvisso små reflexmarkeringar längs med banan, problemet var bara att markeringarna ibland fanns även där vår bana INTE gick! Så det gick inte att lita på dessa markeringar till 100%! Hela tiden fick man förvissa sig om att även ha koll på att TEC-snitslarna fanns där! Huvudet på skaft! Hela tiden!
In för varvning igen och nu hade vi avverkat halva loppet! 50 Miles, 80.5 km! Aldrig har jag väl varit så fräsch i kroppen efter 8 mil som jag var nu! Inte oberörd, absolut inte, men ingen smärta alls i benmusklerna! Lite ont i fötterna men bara lite allmänt stel i benen. Carro hade det fortsatt tufft mentalt och vi hade redan gjort upp att nu skulle vi skiljas åt! Hon pallade inte att springa mer utan behövde gå ett eller ett par varv utan press över att vara tvungen att springa! Jag hade brottats med oviljan att svika henne när hon hade det jobbigt men samtidigt var min känsla att jag skulle bryta ihop av att vara tvungen att gå ett helt varv. Dessutom är Carro jätteduktig på att gå snabbt medans jag verkligen är urkass på det! Att gå lika snabbt som Carro är jobbigare för mig än att springa så efter väldigt stor vånda fick jag lov att acceptera att vi helt enkelt inte kunde fortsätta tillsammans! Carro skulle bli stressad av att fortsätta tillsammans med mig även om jag också skulle gå eftersom hon visste att jag egentligen skulle vilja springa och jag skulle bryta ihop över att inte få springa när jag hade sån go känsla i kroppen! Så vi skiljdes åt! Efter halva loppet skiljdes vi åt och hela det 8:e varvet brottades jag med mitt dåliga samvete och min känsla av att vara en usel kamrat! Trots att Carro verkligen försökt övertyga mig om att så inte var fallet!
In till varvning igen och nu på egen hand! I tältet träffar jag en kille som jag pratat med ett par gånger tidigare längs med banan! Har du släppt din kompis undrade han. Ja, tyvärr sa jag, hon var tvungen att gå...han måste ha märkt hur bedrövad jag var över detta för han tittade mig rakt in i ögonen och sa "och du var tvungen att springa! Så blir det ibland och så måste det få vara" Precis så! Hans ord träffar så rätt, de får en stor sten att släppa från mina axlar! Carro var tvungen att gå men jag var tvungen att springa! Så blir det ibland! Det behöver inte vara svårare än så!
I tältet är servicen förstklassig! Flaskor fylls på, muggar med cola hälls upp! En bit pizza? En smörgås? Kanske lite potatismos med köttbullar, vi värmer det i micron! Det bjuds på ätbar/drickbar energi och det bjuds på mental energi! Humor och glatt humör! Pepp och skratt, kärlek och omtanke! Ute på banan längtar jag hela tiden till varvning och till tältet!
Ute på banan ser jag till att alltid springa på de lättlöpta men tråkiga partierna i början! I backar och i svårare partier i skogen får jag varva med gång men på det lättlöpta ska jag springa! Jag känner igen varje del av banan nu, känner igen varje passage och varje skiftning av underlag. Jag vet vad jag har framför mig, varje varv passerar jag samma ställen!
Vid grillplatsen med bänken vid vattnet tänker jag på den ensamma pojken! Varje varv tänker jag på honom. Något varv är jag extra känslig och det gör ont i hela mig men mest ont gör det i själen och jag gråter över pojken som satt där ensam på bänken.
Vid varje varv stannar jag vid Saras energistation. Hos Sara dricker jag blåbärssoppa och jag får så mycket kraft och energi! Till och från har jag sällskap av Jesper! Ibland springer vi tillsammans och ibland kommer vi ifrån varandra men vi rör oss på samma delar av banan ungefär samtidigt. Han ligger dock ett varv före mig så för honom ligger målgången hela tiden närmare! Förutom sällskapet av Jesper är jag ensam!
Ensam med tankarna och ensam med känslan av att det är ganska onödigt egentligen det här med att springa så långt! Trots att jag egentligen inte har så förfärligt ont så brottas jag med tankar av hopplöshet. Fan det är så många varv kvar! Så många mil och så många timmar kvar! Hur jobbigt skulle inte nästa varv bli liksom?! Men att sia om framtiden kan man inte göra har jag lärt mig av mina förebilder och idoler, Ellen och Johnny på Pace On Earth, då kan man lika gärna försöka sia om vilken lottorad som blir den vinnande nästa vecka! Så jag försöker att inte sia om framtiden! Jag försöker att vara i nuet och ta ett varv i taget! Ett varv i taget!
Och vips så är jag inne för varvning igen! I tältet är jag aldrig ensam, där står funktionärerna beredda att hjälpa till! Påfyllning och peppande ord! Uppmuntran! Kärlek och värme! Humor och några retsamma ord om att plågan är självvald. Retsamma ord så träffsäkra och som framkallar skratt! Jag älskar att skratta! Att skratta fyller mig med energi!
Ute på banan igen och jag minns inte vad som hände på vilket varv men på ett av dem snubblar jag på en rot ute i skogen! Foten fastnar som i en snara och jag flyger, jag flyger som en vante genom luften! Pang, jag landar med händerna först och jag blir mer förvånad än vad jag får ont! Bakom mig springer Jesper och han blir förfärad! Han blev nog räddare än vad jag blev! Puhhhh!
Rätt som det är börjar det regna! Ute i mörkret mitt i natten börjar det regna! Redan upptrampade skogsstigar blir leriga, rötter och stenar blir hala! Jag har regnjackan beredd i ryggan, jag vill inte bli nerkyld! Jag är trött nu, fy fan vad trött jag är! Jag har svårt att få i mig energi också, det har varit så ett tag nu! Jag vet ju bara alltför väl hur viktigt det är att få i sig energi! Det mesta är svårt att få ner men blåbärssoppan i Saras backe! Den är fortfarande god! Du store tid så god blåbärssoppa Sara bjuder på där i backen! Hela natten! Varv efter varv!
Trots att jag inte ska sia om framtiden känner jag att det börjar närma sig slutet på riktigt när det bara är tre varv kvar! Bara tre varv! 34.5km kvar! Bara lite drygt ett Lidingölopp! Det klarar jag! Jag har ingen aning om vad klockan är eller hur länge jag har varit ute! Jag vet bara hur många varv jag har sprungit och hur många jag har kvar! Jag räknar ut att jag har ytterligare nästan två varv kvar i mörkret men det sista kommer jag att springa i dagsljus!
In till varvning igen och nu får jag härlig pepp av funktionärerna igen! Jag får veta att detta räknas som det sista varvet eftersom det allra sista blir ett ärevarv för att säga hejdå till allt! Vilken härlig tanke! Sista varvet nu och sen ska jag bara säga hejdå! Det kör vi på! Jag försöker stänga av tankarna och bara mata på! Benen gör inte i närheten så ont som de brukar men fötterna! Fötterna protesterar! Men till vilken nytta protesterar de? Ingen alls, de måste fortsätta! Fötterna måste fortsätta att bära mig framåt ytterligare ett varv! Och så ett ärevarv dessutom! Sen ska dom få vila!
Jag kämpar mig framåt genom ett samhälle som börjar vakna! På de partier som inte är inne i skogen börjar människor och hundar visa sig ute! Så trevligt! Alla jag möter hälsar glatt! Jag blir glad, det behövs så lite för att få känslorna att svalla! Ett leende, ett glatt ord, ett "grymt jobbat" gör mig rörd till tårar! Jag tänker igen att varför gör jag det här? Varför gör jag såhär mot mig själv? Jag är så sårbar, så totalt utan skal och skyddsmur och det är både så skönt och gör så ont på samma gång. Det går inte att förklara vilka känslor detta väcker inombords! Jag är så liten men också så stor! Samtidigt!
Nå, nu är jag inne för den sista varvningen! Nu jäklar är det bara ärevarvet kvar! Jag kan inte tro att det är sant! Jag ska ut på mitt ärevarv nu! Jag hasar mig framåt på stappliga ben! Nu är det inte bara hundägare vakna på det lättlöpta partiet i början av banan! Nu är det många ute och rör sig, på väg till jobb eller skola! En man jag möter blir eld och lågor när han ser mig och undrar hur långt jag har sprungit! 15 mil skrattar jag och han utbrister "nu har du bara ett varv kvar! Ett varv, det sista- kom igen nu"! Han vet vad han snackar om, det hör jag! Han känner till TEC, han vet vad det är jag håller på att slutföra! "Njut av det sista varvet nu, det är bara huvudet som protesterar"! Nja, säger jag emot, hela kroppen protesterar faktiskt nu! Allt detta hinner vi att säga eftersom det går så långsamt för mig! Men nu börjar det bli några meter emellan oss trots allt och nu ropar han till mig; "njut! Njut av att du är frisk och kan springa! Njut av att du har en kropp som klarar det här! Njut av ditt sista varv! Njut!" Han skriker det sista för att jag ska höra och han slår ut med armarna! Jag skrattar och kastar en slängkyss som tack! Han har rätt! Jag ska njuta av detta, jag ska njuta av att springa mitt sista varv! Jag ska njuta av att jag kan!
Alla passager är nu de sista och jag säger hejdå! Jag säger hejdå till asfalten och till grusvägarna, till vattnet, till grillplatsen och till pojken på bänken som fortfarande finns i mina tankar! Jag säger hejdå med förhoppningen att jag missförstod alltihop!
Genom skogen och över stenarna och rötterna! Hejdå! Jag närmar mig Saras backe och jag längtar efter en sista mugg blåbärssoppa! Jag längtar efter att få säga hejdå till Saras fina energistation där i backen! Jag häller upp en mugg soppa och vilar mina trötta ben! Funderar över hur mycket jag skulle kunna tänka mig att betala för att slippa springa de sista kilometrarna men ändå få ett resultat! Kommer fram till att jag utan att tveka skulle betala 10000kr för att slippa!
Bäst som jag står där och dricker blåbärssoppa, vilar benen och funderar över priset för att slippa springa mer kommer det någon trippande på lätta fötter nerför Saras backe! Nerför? Då kan det ju inte vara någon som springer loppet iaf! Vi springer ju uppför backen!
Åhhh, är du redan här- så snabbt du har sprungit kvittrar en glad röst! Ellen! Det är Ellen från Pace on Earth som har sprungit ut för att möta mig!!! Javisst ja, hon skulle ju komma för att se oss gå i mål, det hade hon ju berättat redan i torsdags! Det hade min trötta hjärna glömt bort! Men nu stod hon här och frågade om hon fick följa mig den sista biten in i mål! Hurra! Precis vad jag behövde just precis där och då! Nu slapp jag fundera mer över betalningen för att slippa springa det sista, nu VILLE jag springa de sista km! Springa tillsammans med Ellen! Hurra, nu orkade jag springa nästan hela tiden! Över de sista rötterna och de sista stenarna!
En sista gång över bergshällen och en sista gång i nedförslöpan! Hejdå! En sista gång den tvära svängen och en sista gång över passeringen för varvning! Jag spurtade den sista biten, klämde ut det absolut sista ur mina möra ben! In på sluttiden 25 timmar och 56 minuter! Jag slog mitt tidsmål med lite mer än två timmar! Fantastiskt, underbart, ofattbart, obeskrivligt! Att springa över mållinjen och slutföra något som är så fruktansvärt jobbigt är en sådan lättnad att det omöjligt kan beskrivas i ord! Man passerar liksom gränsen för vad som går att greppa! Jag fick mitt åtråvärda pris, ett bältesspänne, av arrangören i världsklass, David! Tillsammans med en mugg cola fick jag mitt spänne! Vilken ära att få ha detta i sin ägo!
Carro kom i mål en stund senare och klarade också vår tidsmässiga mål! Hon var också så nöjd och glad och med lättnad insåg vi att vi tagit det bästa beslutet för oss båda när vi skiljdes åt där efter halva loppet! Hade förutsättningarna varit annorlunda hade det såklart varit roligare att slutföra loppet tillsammans men när det nu utvecklade sig som det gjorde så tog vi rätt beslut!
Innan vi åkte därifrån sa jag hejdå till tältet, till arrangörerna och till världens bästa funktionärer! Att de orkar! Vilket engagemang, vilken glöd och vilket genuint intresse! Hejdå alla ni som gjorde att detta fantastiska lopp för alltid kommer att ha en speciell plats i mitt ultrahjärta! Hejdå TEC och på återseende!
0