MENY
Med en vecka kvar till loppet fick jag en reservplats! Men vad fasen, nu hade jag ju som sagt bokat in mig på annat och det ville jag helst inte avstå! Efter stor vånda och stor beslutsångest tackade jag nej till reservplatsen! Med en tår i ögat tackade jag nej! På onsdagen samma vecka får jag besked att det jag bokat in mig på var inställt!! Men vad faaaan! Snabbare än blixten skickade jag ett mail till arrangören! Jag vill sätta upp mig på reservlistan igen 😅🙈 Morgonen efter, på torsdagen, hade jag fått svar; du har en plats! Välkommen! Halleluja!!
En lätt oro dock för att jag var ganska sliten i kroppen! Sedan jag börjat samarbetet med Ellen på Pace On Earth har jag tränat lite annorlunda än vad jag är van vid och det har jag märkt i kroppen, ffa i benen! Dessutom hade jag ju kört på med styrketräningen som vanligt, normalt sett slutar jag med knäböj och marklyft ca 2 veckor innan lopp!
Nåja, hur svårt kan det vara tänker jag med lätt hybris! Det är ju bara drygt 6 mil 😎 Note to myself: säg aldrig BARA 6 mil när du inte tagit reda på varken höjdmeter eller underlag 🙈 Jag trodde nog att loppet skulle gå mestadels på Östgötaleden (nog för att den är tuff men den känner jag ju väl) men sedan fick jag veta att loppet skulle gå till 50% på leden och resten dels grusvägar men också en stor del helt obanat! Helt okänd mark för mig alltså!
Lördagen kom och raceday med den! Samling vid området kring slalombacken i Kisa! Ett litet udda inslag var att vi delade startområde med ett gäng folkraceförare och deras bilar! Det var inte bara ultralöpning vid 12manna-backen den här helgen, det var folkracetävling också! Så ovant att lyssna på gasande bilar och smällande avgasrör inför start! Ovant men charmigt!
Nå, vår start gick och vi var iväg! Första biten gick via elljusspåret, Vackra vägen, grusvägar och efter en stund in på Östgötaleden. Den här delen av leden känner jag ju väl! Här har jag sprungit många gånger! Jag känner varje träd och rot, varje sten och varje backe! Jag njuter för min egen del av vår makalösa Kindabygd men jag njuter också av att få dela detta med andra som aldrig sprungit här tidigare! Jag har sällskap med två killar och de är imponerande över naturen! Jag blir stolt, som vore det min egen natur de berömmer med så fina ord!
Vi passerar en vätskekontroll och springer vidare dels på grusvägar men också vidare på Östgötaleden! Min led! Här springer jag flera gånger i månaden! Träden känner igen mig och hälsar glatt, de bär mig, lyfter mig fram och stenarna varnar mig på stigen så jag inte ska sätta fötterna fel och stuka mig! För här är det tekniskt men det vet jag ju, jag känner underlaget så väl! Fötterna trummar, det känns som att jag flyger fram! Jag njuter av att vara en traillöpare, som jag njuter av livet, löpningen, skogen och vad den ger!
Leden bär mig mot Pinnarp och passagen över vattnet! En pojke möter upp och står och hejar och jublar! Så härligt! En liten bit till och jag är framme vid båten som ska ta mig över vattnet vidare mot löpning på andra sidan! Jag minns i somras när jag sprang här på egen hand och såg båten ligga mitt ute i vattnet med två tyskar och en hund i! Dom hade tappat taget om repet som man drar sig över med och således kunde de varken ta sig fram eller tillbaka! Jag minns tacksamheten från dem alla när jag drog in dem till land!
Nå, tillbaka till nutid! Här var energistation nummer 2 placerad och vi var nu 21km in i loppet! En halvmara! Bara ett marathon kvar nu då! Jag fyllde mina flaskor och tog en energibar! Det var flera unga pojkar där som hjälpte till vid stationen och de guidade mig så jag valde den absolut godaste energibaren! Perfekt! Fick en med mig på färden också! Tack för superfin service grabbar!
På tal om färden! Nu skulle vi över vattenpassagen! Det var ytterligare två tjejer där som också skulle över! Jag och en av tjejerna tog båten och den andra tjejen simmade! Grymt! Frågan var dock om inte hon hade det mer vilsamt i vattnet än vad vi hade i båten! För fy tusan vilken mjölksyra vi fick i armarna av att dra oss och båten över till andra sidan! Puhhhh det var tur att vi inte behövde använda benen!
För benen! Ja dom började redan bli lite slitna! Efter 21km!! Det var länge sedan mina ben var trötta redan efter 21km (betänk att jag springer långsamt, springer man snabbt kan man naturligtvis bli trött i benen efter 21km, det är en annan sak liksom). Jag kände en viss oro, detta var inte riktigt vad jag räknat med! Men tänkte att det nog var marklyften från i tisdags som satt kvar i benen! Och kanske backintervallerna på löpbandet sedan i onsdags!
Nå vidare skulle jag oavsett vad! Vidare förbi Pinnarps camping och Östgötaleden mot Misterfall! Fina stigar och tunga uppförsbackar! Du store tid, benen gillar det inte alls! Jag blir irriterad på benen, sådär får dom inte uppföra sig! Jag känner efter ordentligt och inser att jag inte på något sätt har ONT i benen, de känns bara slitna och det är snarare obekvämt att springa än att det gör ont! Det kan jag leva med! Blir lite gladare!
Jag springer förbi Misterfall och fortsätter mot Arnebo. Det som tidigare gick uppför går nu nerför! Nedanför backen delar sig nu banan! De som ska springa 40km tar ena hållet och de som ska springa 63km tar andra hållet! Jag tar andra hållet! För 63km ska jag springa! Det är ju liksom bara 63km! Jojo! Jag ångrade redan min hybris inför loppet!
Strax efter delningen ligger kontrollstation 3 och där fyller jag på vätska igen! Sen följer lite blandad kompott i form av obanad terräng, leden och grusvägar! Hela tiden guidas vi framåt med markeringar, snitslar och pilar! Hela banan är föredömligt markerad! T.o.m JAG, jag som ALLTID springer fel, hittar nu rätt! Hela tiden hittar jag rätt och det är en sådan lättnad! För att springa fel och få ytterligare km i benen det har jag då rakt ingen lust med!
Efter några km grusväg (blä) bär det nu av uppför backen till Vimantorp! Fy bubblan vad den backen är lång alltså! Riktigt lång! Där backen är slut finns kontroll nr 4! 40 km är nu sprungna och nu kan nedräkningen börja! Bara 23 km kvar, en dryg halvmara!
Vidare mot Grönebo och ny kontroll! Här serveras bl.a coca cola! Halleluja, så gott! Jag älskar coca cola när jag springer lopp! Jag delar min burk med ett trevligt löpar-par som är där! Vilka fantastiska människor man möter på ultralopp! Det är en alldeles särskild grupp av underbara människor!
Nu jäklar går det uppför! Upp, upp, upp mot Oppklackens topp! HerreGud här får benen jobba! Här är det helt obanat och bitvis riktigt besvärligt! Men se, här samarbetar mina ben med mig! Oj vad de klättrar på uppåt utan protester! Jag hyllar mina ben, jag hyllar hela min kropp! Som den ställer upp på alla strapatser jag utsätter den för!
Först upp, sedan ner! Det är nog det jag kommer att minnas mest från det här loppet! Att det gick upp och ner! Hela tiden! Nästan!
Nu fortsätter vi mot sjön Glimmingen! På grusväg, obanad terräng och på skogsstigar! Hela tiden en blandning av underlag och terräng! Framme vid sjön och nu ska vi runt hela sjön via en skogsväg! Magisk omgivning, så vackert det är!
När sjön övergår i en liten bäck är det dags att ta sig över bäcken till andra sidan! Jag skuttar raskt över bäcken (nåja), blir blöt om ena foten och följer sedan en gammal stig tillbaka, helt nära sjön! Här är det tekniskt! Det gäller att vara vaken och planera var man ska sätta fötterna!
Vaken var jag dock inte när jag innan loppet memorerade var energistationerna skulle vara! Jag fick för mig att nästa station skulle vara vid 50km! Tyckte nu det var lite märkligt, hur skulle de nå ut med en station här? Jag sprang och funderade och räknade ner, längtade efter nästa station!
Inte så mycket för att jag behövde fylla på, jag hade energi så det räckte, utan mer för att varje station är ett delmål att beta av. Man delar ju liksom upp ett långt lopp i etapper! Och nu var det sannerligen dags för delmålet som skulle komma efter 50km!
Min klocka visade dock både 51 och 52km och ännu ingen energistation! Men vad tusan!! Jag plockade fram telefonen och kollade skärmdumpen jag gjort över var stationerna skulle vara! 59km!!! Nästa station skulle vara efter 59 km!! Men vad faaaan! Hur kan jag ha missat det? Så dumt! Nu blev jag missmodig! Nu var det ju skitlåååååångt kvar till kontrollen!
Nå, det man inte har i huvudet får man ha i benen så det var bara att springa! Benen gjorde fortfarande inte direkt ont men den obekväma känslan blev bara större och större och tusan vet om inte vaderna började vara nära kramp! Jösses liksom, det ville jag verkligen inte vara med om nu!
Jag fortsätter springa och gissa vad? Jo men precis! Det går uppför! Fy satan vad det går uppför! Och sen? Ja sen går det nedför! Benen undrar vad jag håller på med! Benen kan inte bestämma sig för vad som är värst, uppför eller nerför! Jag tror de till slut bestämmer sig för att det är lika jobbigt men på olika vis!
Äntligen! Kontrollen! 59km och sista kontrollen! Så härligt att vara där! Jag fyller på mina flaskor igen och får veta att nu är det bara drygt 3 km kvar! 3 km bara!! En liten grej dock! Vi ska upp till 12manna-backens topp! Kisas fina slalombacke! Jag är väl inte jättesugen på att ta mig upp där nu! Med 59 km i benen!
Uppför och nerför i underbar terräng, senare bara uppför till backens högsta topp! Magnifikt! Nu är det bara en nedförsbacke kvar sen är jag i mål! En km lång nedförsbacke via 12manna-backens Downhill-bana! Denna är helt ny för mig! Så häftigt! Visste inte att den fanns!
Jäklar alltså, det är brant och tekniskt! Här ska jag springa igen! Jag behöver ju träna både uppförslöpning och nedförslöpning inför Kullamannen! Men det blir en senare fråga! Nu ska jag ner här på ben som är allt annat än nöjda! De protesterar men det har de inget för! Trots att de har samarbetat så bra hela vägen lyssnar jag inte på dem nu utan tvingar dem att fortsätta ner och ner och ner! Ner i mål! Va? Är jag i mål?
Cattis som är en av arrangörerna sitter nedanför backen och gratulerar! Jag stannar upp! Var är målet undrar jag, jag hade för mig att jag skulle en bit till! Du är i mål säger Cattis, du passerade mållinjen precis nu! I mål! Halleluja! Äntligen! 62.5km och 1575 höjdmeter! Världens längsta 62.5km! Det är ju bara 6 mil var det någon som sa! Jo jag tackar jag!
Tackar gör jag också arrangörerna av detta fantastiska lopp! Detta var något alldeles extra! Jag tackar arrangörerna och jag tacka funktionärerna! Jag tackar alla medlöpare! Jag tackar dem som stod och hejade lite här och där! Jag tackar Kindabygden för dess underbara skog och natur! TACK!
0