MENY
25 oktober 2020
Jag har varit sugen på att testa en backyard länge men det har aldrig passat riktigt bra i min kalender! Inte den här gången heller egentligen! Jag blev uppmärksammad på loppet två dagar efter att ha sprungit TEC! Då fick jag veta Hultsfreds Löparklubb skulle ordna ett Backyard om två veckor! Fasen, på hemmaplan i princip men bara två veckor efter att ha sprungit 16 mil! Nej det vore dumdristigt, det kunde t.o.m jag förstå! Fasen också! Jag skulle tvingas avstå!
Sen ändrade jag mig! Otippat va? Jag frågade coach Ellen om det var alldeles förkastligt men hon tyckte det kunde vara okej om jag kunde hålla mig i skinnet och springa max 12 varv eller ännu hellre 10! Bara för att få prova på konceptet!
Sagt och gjort! I fredags ringde jag till loppets initiativtagare, dels för att anmäla mig men också för att jag hade några frågor som jag behövde ha svar på inför min planering! Jag ringde Kurt!
Kurt! Vilken man! En 75-åring med över 250 maraton på meritlistan! Vi pratade en lång stund och vi hade så trevligt där i telefonen! Kurt hade sprungit ett par backyard tidigare och vi hade samma tankar om upplägg och tempo! Kurt avslöjade att hans hemliga mål var att klara 10 varv och i samma sekund som han avslöjade det bestämde jag mig för att jag skulle göra allt i min makt för att hjälpa honom att nå det målet!
Igår lördag var det då äntligen dags för mig att göra backyard-debut! Det var en härlig stämning i Hultsfred där vid området där starten skulle gå och där varvning skulle ske! En massa glada människor i alla åldrar skulle springa loppet, från Elias 13 år till Kurt 75år, alla skulle vi springa loppet tillsammans! Åhhh som jag älskar att samlas så tillsammans med andra löpare, alla har vi olika bakgrund och olika mål men alla har vi kärleken till löpning gemensamt!
Samling och uppställning inför första varvet! Kurt och jag hade planen klar för oss! Vi siktade på att ta varje varv på ca 50 minuter, då skulle vi kunna springa lugnt och försiktigt men ändå ha god tid på oss i varvning för att fylla på energi, gå på toa osv men samtidigt inte behöva vila för länge och stelna till i benen!
Kurt och jag var de enda som körde den långsamma strategin vilket innebar att vi alltid låg en bra bit efter de andra. Men det gjorde ingenting! Vi hade så fantastiskt trevligt tillsammans och jag fick ta del av så många fantastiska berättelser från lopp och löparäventyr både i Sverige och utomlands!
Kurt är en sådan där riktig eldsjäl ni vet, en man som tar intiativ till alla möjliga aktiviteter och som ser till att få fart på folk, både unga och gamla! Kurt berättade så fint även om sin älskade hustru som likt Kurt är engagerad i en mängd aktiviteter som ser till att sätta folk i rörelse! SÅ viktiga insatser och så uppskattade av bygdens befolkning!
Att Kurt är en man som är en bygdens hjälte märkte jag medans vi sprang! Vi mötte så många människor där på strandpromenaden där i Hultsfred när vi sprang fram och tillbaka hela dagen! Folk hälsade, hejade, sprang en stund med oss, ropade lyckönskningar efter oss och alla var vi överens om att Kurt- han är en riktigt krutgubbe han!
Vi sprang och sprang och pratade och pratade! Vi pratade om olika lopp vi sprungit och jag berättade om när Judith och jag sprang 3-timmars i Skövde i mars! Åhhh, där var jag också men jag sprang 6-timmars sa Kurt!
Hmmmmm....ni som läst min racereport från Skövde minns kanske att jag blev så berörd av en händelse som utspelade sig när Judith och jag sprungit klart våra 3 timmar och satt och väntade på att kontrollmätningen? Då när 6-timmars löparna fortsatte att springa och så många ropade till Judith att hon var grym! När en äldre man kom fram till Judith och frågade hur gammal hon var och som när hon svarade konstaterade att det var många år mellan hennes 11 och hans 74! Judith och han som förenades i en high five som för alltid har etsat sig fast i mitt minne som ett av de finaste löparögonblicken i mitt liv!
En high five mellan en 11-årig tjej och en 74-årig man som möts på löparbanan och som imponeras och inspireras av varandra! En high five som visar hur löpningen förenar, en high five som visar att löpningen är för alla!
Det var Kurt! Det var Kurt som kom fram till Judith den där gången, det var Kurt som förenades med Judith i en high five som fortfarande får mina ögon att tåras när jag tänker på det! Otroligt! Fantastiskt! Så underbart att få tala om för honom hur berörd jag blev av den händelsen, hur ofta jag tänker på den! Underbart!
Efter det 5:e varvet skulle Kurts kära fru bjuda deltagarna på pannkakor! Kurt berättade att hon fått välja; antingen vara med och springa eller steka pannkakor till alla deltagare 😄 Kurt och jag skojade om att vi som alltid kom sist in till varvning kanske skulle bli utan pannkakor och att vi kanske skulle lägga på ett kol men det löste sig, det fanns så det räckte till oss alla! Åhhh så gott det var, vilka fantastiskt goda pannkakor! De satt som en smäck!
Timma efter timma sprang vi och kroppen kändes så bra! Inte ett spår av att ha sprungit 16 mil för bara 2 veckor sedan! Otroligt egentligen! Men bra! Jag funderade lite över hur många varv jag egentligen skulle springa! Jag ville ju inte på något sätt riskera att dra på mig någon skada så därför var jag helt på det klara med att inte springa mer än 12 varv som Ellen hade sagt åt mig. 12 varv skulle jag klara utan att få ont, det kände jag!
Men frågan var om jag ville springa 12 varv? Allt eftersom varv lades till varv och Kurt och jag höll ihop precis hela tiden så kände jag att jag ville avsluta loppet tillsammans med honom! Jag skulle föröka hjälpa honom att klara 10 varv och därefter skulle vi sluta båda två men om Kurt hade valt att sluta tidigare så hade jag också gjort det! För mig var antalet varv inte så viktiga, inte när jag ändå inte skulle testa mina gränser, då kändes det viktigare att slutföra detta tillsammans med min nyfunna vän!
Kurt hade redan på varv 7 börjat prata om att det nog inte skulle bli så många varv till men det var aldrig några problem att få honom på andra tankar! Jag tror att han redan hade bestämt sig! 10 varv skulle det bli, varken mer eller mindre!
Ni som känner Kurt vet vilken kämpe han är! För mig blev varje steg framåt ytterligare bevis på vilken superhjälte jag precis lärt känna! Pga en kraftig synnedsättning som kommit på senare tid så är Kurts syn starkt begränsad! Trots det fortsätter han med sin älskade löpning! Han har fått anpassa den till att utföras på platt underlag, då fungerar det hyfsat!
Men naturligtvis påverkar det! Balansen blir sämre, koncentrationen måste vara på topp, fullt fokus krävs oavbrutet och självklart blir det tröttande för huvudet! Med timmarna kom även mörkret och trots att det var bra belysning nästan överallt så blir det ju en annan sak än att springa i dagsljus! Det var rörande att se allas omsorg om Kurt! En nära vän stod med bilen och lyste upp en mörk passage, en av sönerna mötte upp med en ficklampa vid en annan! På sista varvet mötte en annan vän upp och sprang den sista biten med oss med en ficklampa i högsta hugg! Jag blev varm i hjärtat, alla ville hjälpa till, alla ville stötta! Detta gällde förvisso för oss alla! Vi alla som var med fick så mycket stöd och pepp och hejarop av både funktionärer, medlöpare och publik! Vilken stämning! Magiskt!
Inför det sista varvet var vi fyra personer kvar! Jag tror att det bara var vi kvar redan på det 8:e varvet! På en regelrätt backyard finns bara en vinnare! Last man standing! Den som till slut är sist kvar när alla andra har gett upp och då klarar ytterligare ett varv inom 60 minuter har vunnit! En står som vinnare, alla andra har förlorat!
Vi hade nog skojat om det Kurt och jag, om hur vi skulle kunna klå de andra två! Vi var liksom som två lag; Lovisa och Lennart som höll ett betydligt högre tempo och så Kurt och jag som höll oss till våra 50-minuters varv! Hela tiden! Men nu börjar de se slitna ut de andra skojade vi! Vi tjoade och tjimmade när vi mötte dom (man sprang på en bana där man vände och sprang tillbaka samma väg), typ kolla här så jäkla pigga vi är 😄 Vi granskade löpsteg, nog ser dom lite stela ut nu?
Men såklart var det bara på skoj, ingen av oss brydde oss egentligen om ifall det var dom eller vi eller ens någon överhuvudtaget som slutligen skulle stå som vinnare! I det här loppet var alla vinnare, alla som var med var vinnare oavsett om man sprang ett varv eller 10! För 10 varv landade det på till slut! För oss alla fyra som kämpade in i det sista! Kurt och jag hade ju redan bestämt oss för länge sedan (fast det hade vi ju inte sagt till någon annan) att det 10:e varvet skulle bli det sista och Lovisa deklarerade att nu skulle hon hem och se på Disneyfilm 😄 Lennart var nog sugen på att ta ett varv till egentligen, han hade kraft till det! Han kom dock av sig lite när han insåg att alla vi andra skulle kliva av! Jag läste lite ambivalens i hans ögon- jag såg både besvikelse och lättnad på samma gång- men nej, han struntade i det 11:e varvet han också! Så där stod vi alltså alla fyra med 10 varv i benen och jäklar vad grymma vi var allihop! Men grymmaste av oss alla, utan konkurrens -utan minsta tvekan -det var Kurt!
0