MENY
13 augusti 2021
Så! Här kommer en min RR! En RR från ett riktigt bra lopp! Du store tid vilket bra lopp det var! På så många sätt!
Carro och jag kom till Växjö på fredagskvällen! Träffade Sara som också skulle springa och vars tält vi skulle rumstera i! Sara som skulle nöja sig med att springa 15 varv och sen kliva av för att agera support åt Carro och mig! Vi åkte till tävlingsområdet och satte upp vårt tält! Strategiskt placerat nära både startlinje, bajamajor och energibord! Du store tid så glad jag kom att bli över placeringen nära bajamajorna!
Vi fick upp tältet efter diverse vedermödor och Sara fick storma iväg till Biltema för att handla tältpinnar med 5 minuters marginal innan dom stängde! Puhhhh 😅
Vi snackade med funktionärerna som var där, så fantastiskt trevliga människor- det kändes direkt att detta kommer att bli ett strålande arrangemang!
På lördagsmorgonen var vi spända och förväntansfulla! Jag hade satt ribban högt och ville springa riktigt långt! Jag ville springa långt och länge och hoppades på minst 30 varv!
Ut till tävlingsområdet och vi var bland de första på plats! Skoj och trams med arrangör och funktionärer! Älskart! Allt mer folk ramlade in, vi fick veta att det var exakt 100 anmälda! Kul! Träffade både tidigare bekantskaper och nya! Så underbara människor det alltid är på dessa evenemang!
Klockan 10 gick starten och Carro och jag försökte hålla vårt tänkta tempo, ca 52min/varv. Det gick lite för fort dock men vi sa att vi fick vara ursäktade- det första varvet är ju liksom ett kontrollvarv för att se vart det finns gåbackar och andra passager där det passar bra att gå! Känna in banan lite helt enkelt! Det var en fantastiskt bana! Så omväxlande och trevlig! Magisk omgivning stundtals kring slottet och möjligtvis någon liten sträcka asfalt där i början som blev rätt tradig efter några timmar! Grusvägar, skogsstigar och stigar längs med sjön! Gudomligt!
På andra varvet sprang vi rakt in i en getingsvärm! Oj, jäklar- vart kom dom ifrån egentligen?! På tredje varvet hade getingarna blivit riktigt uppretade och det var riktigt otäckt att springa förbi trädet där de tydligen bodde! Flera av löparna blev stuckna men vi klarade oss! Den gången!
Vid varvning flöt allt på som det skulle! Energiplanen fungerade bra, allt gick som planerat! Äta, vila, spring!
Varv 4 och redan långt innan getingpassagen började jag bli orolig! Som att jag hade på känn att något skulle hända! Och mkt riktigt! Halvvägs genom getingsvärmen känner jag hur det sticker till i nacken! Jävlar vad ont det gjorde! Jag viftade och skrek som en galning och än mer galen blev jag när jag förstod att jag hade getingar som satt fast i håret!
Herregud!!! Jag kastade min keps och försökte få bort getingarna med händerna! De var överallt! SPRING DÄRIFRÅN Ingela skrek Carro och jag bara stod där och viftade panikslaget med armarna! Jag viftade så till den milda grad så att nödsignalslarmet löstes ut på min klocka! What?? Klockjäveln surrar och står i och undrar om jag vill skicka ut ett nödmeddelande!!! Nej! Det vill jag inte!! Jag vill bli av med getingarna som sitter i mitt hår!! Klockjävel! Getingjävel!
Det värkte och pulserade i nacken där jag blivit stucken och jag funderade över om det var farligt att springa med getingstick i nacken! Tänkte att det var ju iaf tur att det inte var en huggorm som hade bitit mig i nacken!
Nå jag kom mig därifrån till slut och när vi nästa gång passerade stod en funktionär på vakt och visade oss en väg genom skogen istället, på baksidan av getingträdet! De drog sedan om banan, mitt under pågående tävling! Så himla proffsigt och snabbt agerat! Som om detta inte vore nog så blev vi bjudna på Piggelin där vid den nya bandragningen! Vissa stunder smakar Piggelin godare än annars! Detta var en sådan stund!
Jag sprang där med värkande nacke, förskräckligt vad det gjorde ont! Men i övrigt kändes allt fantastiskt bra!
Det är lite svårt att hålla isär alla varv men runt varv 5 hade Andreas dykt upp för att bistå med support! Andreas som är initiativtagare till Rise and Run, en plattform där vi försöker lyfta vikten av fysisk aktivitet under och efter allvarlig sjukdom. Andreas har liksom jag en cancerdiagnos med sig i bagaget och vi brinner båda för att stötta andra som går igenom liknande händelser.
Runt varv 8 börjar min mage bråka med mig! Först lite diskret i form av ett illamående som gjorde det svårt att äta för att sedan eskalera till fullständigt maghaveri med diarré from hell! Men vad fan! Lite diarré har väl ingen dött av? Inte av mycket diarré heller! Tror jag! Däremot blir det ju efterhand allt motigare att springa när man håller på att skita på sig för varje steg! Jag har aldrig varit med om något liknande! Vad göööööör man liksom? Springer till bajamaja varje varv och håller skenet uppe! Typ!
För skenet höll jag uppe! De enda som visste om mina magproblem var Sara och Andreas! Pokerface har alltid varit en stark sida hos mig! Utåt sett såg jag nog bara glad ut och det var jag ju också! Jag VAR glad, jag älskar backyard och jag älskade banan och funktionärerna och publiken och arrangemanget och alltihop! Men jag var orolig också! Jag kunde ju inte få i mig energi och till slut blir det tufft att springa utan energi!
Varv efter varv lägger vi bakom oss och efter 15 varv kliver Sara av som planerat. Jag springer mestadels själv och förundras över hur väl kroppen fungerar bortsett från magen! Benen trummar på, jag känner knappt att jag varit igång så många timmar! Jag är inte sovtrött, inte det minsta och mentalt är jag också på topp! Eller ja, på topp och på topp, jag känner iaf inte alls det där att det är långtråkigt som jag har känt ibland på tidigare backyard.
Dagen hade varit varm men inte värre än att det gick bra att uthärda! Arrangören trollade dessutom fram en hink med is som stod strategiskt placerad så man kunde använda den både i början och i slutet av varvet! Halleluja! Gudomligt skönt och jag tog is i kepsen både vid start och mål! Under nattens timmar blev det svalare men jag var ändå varm! Jag fortsatte att springa i shorts och t-shirt och jag fortsatte att kyla ner mig med is vid varje målgång! Egendomligt!
Vi blev färre och färre på banan och min mage blev värre och värre! Jag började bli orolig på riktigt för hur fasen det skulle gå egentligen att gå tom på energi så länge! Nå, lite drickbart fick jag i mig. Lite cola, lite blåbärssoppa, lite juice och apelsiner! Apelsiner kunde jag äta! Guuuuud så gott det var med apelsiner!!
Stackars Sara gjorde sitt yttersta för att få mig att äta men det gick inte! Det gick bara inte! Jag åt något litet men då kräktes jag! Fruktansvärt! Vid ett varv, jag minns inte vilket, stod jag i tältet och hulkade men det fanns ju liksom inget att spy upp! Där stod jag och hulkade när jag hörde att de ropade att det var en minut till start! Herregud, med tårarna rinnande hastade jag ut och ställde mig på startlinjen!
Vid ett annat tillfälle satt jag på bajamajan när jag hörde att det var 2 minuter kvar till start, haha fy fan vilken panik! Nå, för det mesta hann jag iaf först gå på toa och sen hinna sitta någon minut i tältet innan det var dags för start igen! Men stressigt satan var det!
Natten övergick till morgon och Sara jobbade förbrilt för att hitta lösningar på mitt problem! Stackarn, det var inget lätt jobb! Hon ringde och rådfrågade Ellen som ju hjälper mig med träningsplaneringen! Ellen fick agera support till supporten på distans! Ja ni hör ju själva! Vilken soppa!
Efter 21 varv var vi 3 kvar i tävlingen- jag, Christer och Jonas! Alla andra hade klivit av. Framåt morgonen började det regna! Halleluja, som jag älskar regn! Och nu var det mer välkommet än någonsin tidigare! För jag var fortfarande varm! Mina medlöpare var påklädda i regnställ och regnkappa men jag fortsatte med shorts och t-shirt! Och jag fortsatte att svalka mig med is i kepsen! Publik och funktionärer trodde nog jag var galen!
På tal om galen förresten! Ungefär i mitten av varvet sprang vi förbi Campus och där hade ett gäng studenter en hejdundrande fest i ett partytält nära banan där vi sprang! Stoj och stim och musik som nog hördes över hela Växjö! Haha, vilka ytterligheter! Vi skojade om det hela natten- att det är olika hur man väljer att tillbringa sin lördagskväll/natt! Det var många uppklädda och alltmer överförfriskade studenter man passerade vid det partiet! Men all heder till ungdomarna, inte en enda gliring eller otrevligt ord undslapp dem! Tvärtom!
Och all heder till all publik ute på banan och i start/målområdet! Vilket stöd, vilket pepp! Uppmuntrande och glada tillrop hela tiden! För att inte tala om funktionärerna! Du store tid, jag har sällan varit med om liknande! Varv efter varv, timma efter timma var dom där! Glada, uppmuntrande, skojfriska! Och SÅ otroligt peppande!
Nå, efter varv 25 tackade Jonas för sig och kvar var Christer och jag! Jag visste att han skulle ha varit en tuff motståndare i vilken tävling som helst och naturligtvis extra tuff när jag nu hade så stora problem med energin! Å andra sidan kunde ju lika gärna han ha problem med något han också, sånt vet man ju aldrig!
Så jag fortsatte! Efter varv 26 hade jag slagit distansrekord och egentligen orkade jag inte mer då men fortsatte ändå! Benen hade börjat kännas av lite grann på varv 22, således hade jag sprungit i 22 timmar utan att knappt känna av det i benen! Otroligt egentligen! De gjorde inte särskilt ont nu heller 26 timmar in i loppet och nu i efterhand funderar jag på om magen tog allt fokus så att det var därför jag inte kände av så mycket annat i kroppen.
Nå varv 27 och 28 gjorde jag enbart för att Sara tvingade mig 😁 Haha, maken till tuff support alltså! Precis som det ska vara! Men efter varv 28 fick det vara nog, jag orkade inte varken sitta på toa något mer eller springa med känslan av att skita ner mig för varje steg! Energin var totalt slut och jag bestämde mig helt enkelt för att det inte skulle spela någon roll vad Sara sa, jag skulle inte orka ett varv till!
Så jag bröt efter 28 varv! DNF! Looser! Förlorare! Där och då var jag så fruktansvärt besviken på mig själv och min insats! Jag bröt ihop fullständigt och de som såg mig (inte så många hoppas jag eftersom jag satt i tältet) blev nog förfärade! Men det gör ont att förlora, det gör ont att inte leva upp till sina egna förväntningar!
Christer sprang sitt ärevarv och han var verkligen en värdig vinnare! Vi gick en tuff kamp där han gick segrande ur striden! Grattis Christer, det gjorde du bra!
Men lita på att jag kommer att utmana dig igen!
Slutligen vill jag skicka ut ett stort tack till alla medlöpare, till alla funktionärer och till alla som hejade längs med banan och i start/målområdet! Jag kände mig som en superstar varje gång jag närmade mig målområdet och hörde allt jubel! Sån jäkla kick alltså!
Ett rungande HURRA vill jag ge till arrangören för PRB som ordnat en tävling som saknar motstycke! Allt var perfekt! Nåja, inte getingarna kanske men det åtgärdades ju snabbt!
Just det, det glömde jag kanske att säga. Smärtan från getingsticket höll i sig ca 3 varv sen klingade det sakta av. Skönt!
Just det igen; ett stort tack också till Sara och Andreas som supportade med den äran! Och tack till supportens support på distans- Ellen!
TACK 🙏
Just det för tredje gången! Kan ni gissa vad som hände på natten mellan söndag och måndag? Nej såklart ni inte kan! Jag sov ju över i Växjö den natten också och hade bokat en liten lägenhet i någon form av lägenhetshotell. Jättebra på alla sätt men kl 01.30 på natten går brandlarmet!
Vad faaaaan liksom! Inte alls vad jag var sugen på efter att ha varit vaken ca 40 timmar och sprungit 18.7 mil! Vi fick springa ut och ställa oss utanför tills brandkåren kom och checkade av läget! Det var dock ett falsklarm som jag förstod det så vi fick gå in igen efter ca 30 minuter. Jösses liksom, vilken urusel tajming på det falsklarmet!
0